Författare: fiffi

Publicerat

MANHATTAN MURDER MYSTERY

Midsommarhelgens filmsnackis blev helt otippat Manhattan murder mystery, av och med Woody Allen. Ja, kanske var det inte filmen i sig det snackades om, utan ifall Woody Allen är nåt att ha som filmmakare överhuvudtaget eller om han bara är en äcklig gammal skintorr peddogubbe.

Min åsikt är att Woody Allen som privatperson inte är någon jag vill skrapa för mycket på ytan på, för det som pyser ut kan jag inte hålla borta varken med svininfluensasprutor, munskydd eller plasthandskar men, som regissör och manusförfattare är han alldeles briljant!

Larry Lipton (Woody Allen) och hans fru Carol (Diane Keaton) springer på sina grannar och blir inbjudna hem till dom och dagen efter dör grannfrun i en hjärtattack. Carol blir som tokig och kan inte släppa tanken på att grannfrun blivit mördad av sin något skumma make och hon tvingar med nervöse Larry in i lägenheten för att leta bevis.

Manhattan murder mystery är en av hans komiska pärlor, vissa scener får mig att skratta så jag får hicka (pokerscenen bland annat) och som vanligt är dialogen helt sjukt underhållande.
Det är få förunnat att kunna skriva filmdialog som håller även när den läses nerskriven på papper i en bok. Som jag ser det finns det bara två nu levande som fixar det: Quentin Tarantino – och Woody Allen.

Publicerat

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

Publicerat

GREEN ZONE

Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.

Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.

Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.

Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?

Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor. Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.

Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.

 

Publicerat

MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK

Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.

Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.

Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.

Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.

Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.

Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.

Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.

Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.

 

Publicerat

PRIMEVAL

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen heter Gustave.

Gustave är enligt legenden en jättegammal och jättestor krokodil som lever och frodas i Burundis lerbruna vatten.

Dom andra stora rollerna utgörs av kåkfararbrorsan Lincoln Burrows från TV-serien Prison Break (Dominic Purcell), den härligt ärriga tysken Jürgen Prochnow som känns igen från filmklassiker som Das Boot, Judge Dredd och Snuten i Hollywood 2 och ett gäng andra rätt okända skådisar som inte är med för att agera annat än krokodilmat.

Primeval är en vacker film. Långa stunder påminner den om en Mitt i naturen-dokumentär om Afrikas savanner och jag fastnar i tanken att jag hör Arne Weises berättarröst samtidigt som kameran sveper över torrt gulbeige gräs och låga träd.

Jag tycker krokodiler är rätt äckliga djur. Jag tycker i princip alltid att stora-djur-under-vatten-filmer är skitläskiga just för att jag inte klarar av att tänka ”det är ju bara film-tanken”.
Det ÄR INTE bara på film för mig. Går jag över Brooklyn bridge ser jag Godzilla komma upp ur vattnet. Sitter jag i en båt i en insjö nånstans ser jag Nessies skugga strax under mig. Badar jag i havet skulle det aldrig falla mig in att crawla för då kommer Hajen. Simmar man bröstsim klarar man sig, det vet ju en nyfödd. Och nu kan jag inte åka till Burundi heller.

Som i dom allra flesta filmer i skräckgenren är det riktigt spännande så länge man inte vet hur mördaren/monstret/djuret ser ut. Efter första anblicken försvinner rädslan och även den mest nervkittlande film förvandlas till ett jaha, var det inte värre än så. Primeval är urtypen av en sådan film. Det är en illa gjord krokodil av sällan skådat slag, men, gillar man denna typ av film är det liksom helt okej ändå.

 

Publicerat

AMERICAN HISTORY X

Nu när rediga brunskjortevibbar drar över Sverige är det på sin plats att uppmärksamma denna film.

Pappan till bröderna Derek (Edward Norton) och Danny Vinyard (Edward Furlong) dödas i ett skottdrama där svarta killar är inblandade. Derek kan inte hantera det, han förändras, han sörjer och hatar och det sistnämnda går överstyr när han går med i en nynazistisk grupp där han snart blir en frontfigur.

För Danny är storebror idol. Danny vill vara som Derek och följer sin bror som en liten skugga. Men Derek hamnar i fängelse efter ett skottdrama och under dom tre åren han sitter inne hinner han tänka en del. Han tänker på vad som gick tokigt, på att han valt fel väg och på att han när han kommer ut ska se till att lillebror lämnar nassegänget.

American history X är mycket men framförallt blev Edward Nortons fysiska förvandling från blek konkav körtönt i Primal fear till den anabolamuskliga kroppsbyggaren Derek en riktig snackis. Att HAN lyckats lägra Salma Hayek kunde ingen människa förstå när han slog igenom i nämnda Primal fear, men två år senare och med denna kropp höjde ingen på ögonbrynen åt hennes val av pojkvän.

American history X är en såndär film som jag önskade visades i skolorna. En sån som borde stå på filmhyllan i lärarrummen tillsammans med Döda poeters sällskap, Fucking Åmål, Forrest Gump och Pojken i randig pyjamas.

Historien om bröderna Vinyard är gränsöverskridande, den är sedelärande, den är skitjobbig och vidrig på alla sätt men det som händer i filmen kan hända – och händer – precis överallt och det får inte glömmas bort och sopas under mattan.

Det som hände i Tyskland under andra världskriget är inte något som hände i en förgången tid och aldrig kan hända igen – det är i högsta nutidshistoria, på alla möjliga (och omöjliga) vis.

Publicerat

LOOKING FOR ERIC

Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.

Jag är en sådan människa.

Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!

Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.

Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.

Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.

Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.

Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.

Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.

Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.

Publicerat

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

Publicerat

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Kommer du ihåg hur det var att vara barn, att vara liten? Kommer du ihåg hur det var att drömma?

Krank (Daniel Emilfork) är en blindgalen vetenskaps-man som bor på en oljeplattform och han har helt glömt hur man gör. Han har tappat förmågan att drömma.

På plattformen bor även en dvärgkvinna, några kloner och en hjärna i ett akvarium och med hjälp av blinda cykloper kidnappar Krank oskyldiga barn för att göra skumma experiment på dom och hans lömska baktanke är en enda: han vill lära sig drömma igen, för så länge man har drömmar kvar kan man inte bli gammal.

Det han inte tänker på är att när han skrämmer skiten ur ungarna och sedan stjäl deras drömmar så är det inte mysiga snällisdrömmar han får, det är dom kolsvarta mardrömmarna.

När en speciell liten kille blir kidnappad försöker hans storbror One (Ron Perlman) leta upp honom och krossa Krank, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.

De förlorade barnens stad är gjord av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, teamet bakom Amelie från Montmartre och Delikatessen och Jeunet regisserade även Alien: Resurrection, vilket var otippat men resultatet blev bra.
Dessa två filmmakare bådar för ögongodis för alla oss som gillar surrealistiska manus, mörka suggestiva scener, knäppa historier och knasigt folk över lag.

Det här är ingen vanlig film. Det går inte att vara komatos och halvsova i soffan och titta, det gäller att hänga med och det beror inte på att storyn är särdeles svårbegriplig. Det beror på att filmen i sig kräver uppmärksamhet på alla sätt som finns. Den är mastig. Den tar. Den är fin och mysig och tänkvärd och absolut sevärd, men den tar energi – men ger också en hel del tillbaka.

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

TRANSFORMERS

Uforobotar finns. På riktigt. Jag lovar.

Jag har alltid varit säker men efter att ha sett Michael Bay´s version av Transformers är jag fullkomligt bombsäker.

Det finns Autobots. Det är dom goda robotarna, dom färgglada, dom beskyddande. Decepticons är elakingarna, dom mörka, svartgrå som vill sätta hela universum i skiten. Både Autobots och Decepticons letar efter kuben, prylen som är dess skapare och i jakten på den gör att dom hamnar hos oss på jorden. Hos oss på jorden finns även Decepticons ledare Megatron som gömts nedfrusen i ett bergrum ihärdigt övervakad av amerikansk militär sen många herrans år.

Men självklart funkar det inte att göra intrång i vår värld och se ut som stora robotar, hur skulle DET se ut, hur rädda skulle vi inte bli? Übersmarta robotar kan såklart transformeras, göra om sig själva till andra saker. Fordon till exempel.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är en rätt vanlig kille. Hans drömmar kretsar kring en egen schysst bil och en snygg tjej och man kan säga att bara en liten stund in i filmen får han full pott: en knallgul sportbil som lever sitt eget liv – och Megan Fox.

Den gula bilen visar sig vara autoboten Bumblebee som blir Sams egen skyddsängel, en ängel vars tjänster han behöver oftare än vad som egentligen är nyttigt för en vanlig liten snubbe. Sams farfar var nämligen den som upptäckte Megatron för lääänge sedan. Decepticonisarna vet det och tror att Sam kan leda dom till kuben.

4 juli 2007 var en milstolpe i min biohistoria. Det var den dagen Transformers hade premiär och jag satt på rad 4 i mitten med ståpäls, våta ögon och 300 i puls.
När Megatron väcks till liv och med mullrande basröst säger: ”I am Megatron” och det dundrar och tjoffar och går sönder saker, då tänkte jag en filmupplevelse kan inte bli bättre än såhär. Sååå maffigt!

Hela filmen är sjukt snygg, effekterna är så pedantiskt gjorda att det är svårt att tro att figurerna inte finns på riktigt. Ljudet är glasklart, rollbesättningen är klockren och jag är så barnsligt förtjust i det här att jag saknar ord, jag kan inte fler superlativ, jag är bara lyrisk.

Transformers är en heltigenom perfekt effektactionfilm. Heeeelt perfekt.

Transformers:

 

Transformers 2 – Revenge of the fallen:
Det här är ingen film jag tänker recensera. Den är inte jämförbar med första filmen på något enda sätt och visst, den går att se, men se den då för vad den är: en halvdan uppföljare som stavas MJÖLKKOSSA.

 

Transformers 3 (i 3D) ska enligt ryktet ha premiär under 2011 men utan Megan Fox. Patrick Dempsey, Frances McDormand och John Malkovich är castade – och Shia LaBeouf såklart.

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.

 

Publicerat

EN KVINNAS DOFT

Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?

Jag tänker inte berätta mer.

En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.

Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.

Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.

Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

BODY OF LIES

CIA-agenten Roger Ferris (Leonardo DiCaprio) jobbar undercover på fältet i mellanöstern. Han jagar omkring i Irak och Jordanien i kampen mot terrorismen och i jakten på att hitta hjärnorna och människorna bakom bombattacker.
Hans chef Mr Hoffman (Russel Crowe) sitter i Washington och försöker via telefonkontakt kommunicera sina strategier med Roger vilket även betyder att sanktionera varenda av Roger dödad arab.

Kampen mot terroristen. Jaha. Vad säger man mer än kanske….gäsp?
Att amerikanarna är livrädda för allt som andas och har bruna ögon i kombination med buskig skäggväxt är ingen nyhet, men det förvånar mig att regissören Ridley Scott klev på det lätta tåget, men han kanske behöver jobb han med (som alla andra).

Leonardo DiCaprio är föga trovärdig som hårdnackad undercover-CIA-agent, med bruna linser och påklistrat skägg. Russel Crowe blir inte ett dugg intressantare bara för att nån kommit på att han kanske inte ska se ut som sig själv och fått en maskeringstjomme att gjuta en fitthaka i silikon och tryckt dit.

Body of lies är spännande som en middag bestående av havregrynsgröt. Bara havregrynsgröt.