Författare: fiffi

Publicerat

THE NEW DAUGHTER

Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.

Publicerat

SORAYA M

Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.

Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.

En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.

Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.

En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.

Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.

Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.

Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.

Publicerat

TAXI DRIVER

”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

Publicerat

COP LAND

Copland utspelar sig i Garrison, New Jersey. Det är en liten småstad, en lantisidyll, en lillebror till den stora staden alldeles i närheten: New York.
Garrison är alltså lite som…Gnesta.

I Garrison bor ett stort antal hårdnackade poliser som vill få lite lugn och ro på fritiden och glömma bort sitt distrikt på andra sidan Hudsonfloden. Men där poliser flockas flockas även bus och poliser är också människor med skavanker som tar tveksamma beslut och poliserna i Garrison är inget undantag.

Två ungdomar dödas av en polis och internutredaren Moe (Robert DeNiro) är en smart kille med vakna ögon och huvudet på skaft. Han fattar att Garrison är en skum jävla håla och ber Freddy Heflin (Sylvester Stallone) som är sheriff i Garrison, om hjälp.

Freddy är en trivselviktare, en snälliskonstapel med en ryggrad av slime som inte fick diplom i nejsägarkursen, men ju mer Moe gräver och ju mer dynga som kommer upp till ytan, ju mer förstår Freddy att han måste välja sida. Vill han vara en bra och rättrådig polis eller en polisstruts som gräver ner huvudet i sanden?

Många som sett Copland hävdar att det är Sylvester Stallones bästa skådespelarinsats någonsin. Antagligen beror det på att han gick upp 25 kilo för rollen, men att våga tjocka på sig och vara en bra skådis är inte samma sak i mina ögon. Se Renee Zellweger om du inte tror mig.

Sylvester Stallone ÄR sjukt bra och väldigt trovärdig som sheriff-Freddy, det är han, men det är han i kombination med Harvey Keitel, Janeane Garofalo, Robert DeNiro, Peter Berg, ingen-kan-se-elakare-ut-än-jag-Ray Liotta och bara-Ray-Liotta-kan-se-elakare-ut-än-jag-Robert Patrick som gör att filmen blir riktigt RIKTIGT bra.

James Mangold har både skrivit och regisserat filmen och följde upp denna polismaffiarullesuccén med så vitt skilda filmer som den romatiska komedin Kate & Leopold och Johnny Cash-rullen Walk the line.

Som ”Stalloneiofil” är det en alldeles ny upplevelse att se honom som en Freddy istället för de mer tuffa filmförnamnen John, Gabe, Frank, Ray, Judge och Kit jag är van vid. Men nu blev det Freddy och är han inte kramvänlig som en bumbibjörn i den här filmen så säg?

Publicerat

WATERWORLD

Dennis Hopper är död. Det är tråkigt.

Jag tror Dennis Hopper har en av de längsta och mest magnifika CV´s som finns på Imdb. Han har spelat i storfilmer som Apocalypse now, Easy rider och Blue Velvet och ett gäng mellanklassfilmer men han har också gjort extremt mycket som i mina ögon är ren skräp.

Men det är inte det jag ska skriva om idag. Idag ska jag skriva om en film som i mångas ANDRAS ögon är skräp, men inte i mina.
Det här är den film som är den första som dyker upp i min skalle när jag tänker på just Dennis Hopper.

Waterworld. Smaka på ordet. Vattenvärld. Är det inte härligt?

Okej, Waterworld är en postapokalyptisk film, en Mad Max på vatten och alla som känner mig vet att jag avskyr postapokalyptiska filmer men dom som känner mig vet också hur mycket jag fascineras av vattenfilmer och då helst med otäcka undervattensdjur inkluderade.

Objektivt sett har Waterworld flera ingredienser som normalt sett skulle kunna få mig att kräkas i popcornhinken – alla har trasiga och skitiga beiga kläder, den är en infantil handling som egentligen aldrig blir spännande och Jeanne Tripplehorn.
Men Waterworld har även en solbränd Kevin Costner med gälar, Dennis Hopper med emaljöga, en schysst ballongfärd som pirrar i magen OCH undervattensdjur.

Summa summarum så är Waterworld en helt okej söndagsmatiné. Dennis Hopper behöver inte skämmas det minsta för sin skådespelarinsats, även om jag inte tror att hans Deacon-karaktär är en av dom han är mest stolt över i sin karriär.

Publicerat

VALHALLA RISING

Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.

Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!

Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?

Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.

Publicerat

SCENER UR ETT KÄNDISSKAP

Att vara yngsta syskon i en skara på fyra kanske är en räkmacka om man är flicka och har tre röjiga storebröder eller om man är en pojksladdis med tre tonårskaxiga systrar.
Men om man heter Linus Wahlgren och är minsting i en hel klan av sång-dans-och-skådespelarfolk, då är det ingen lek. Tydligen.

Scener ur ett kändisskap är en låtsasdokumentär om och med Linus Wahlgren. Lite sådär lagomt navelskådande och analt och inte alls (håll i hatten för nu nalkas ironi) narcissistiskt och egenkärt.

Apropå mitt tidigare inlägg om filmfloppar så måste jag erkänna att denna film faktiskt är i det närmaste en redigt magplask man kan komma i svensk filmhistoria. 238 personer i Sverige såg filmen under premiärhelgen. Regissören Christian Eklöw hade ”hoppats på 600” .

238 betalande personer första helgen. Fyra kopior av filmen i hela Sverige. Kanske är det ett bevis för att Sverige är lite för litet för denna typ av film? Kanske är det så att denna film gjort sig bättre på TV? Kanske är det konstigt att filmen ens fick en budget, sponsorer och engagerad bakom-kameran-personal? Kanske är det så att Linus Wahlgren som person inte är tillräckligt intressant för att vara huvudperson i en mokumentär överhuvudtaget?

Jag tittar på filmen och pendlar som insidan av en moraklocka. Å ena sidan – det är skitdåligt. Å andra sidan – det är ärligt. Å ena sidan – filmen går knappt att se som film, det är mer ett koncept, en idé som vuxit fram på grabbfyllan. Å andra sidan – det är modigt, det är hjärtskärande och ibland jobbigt att se.

Jag tycker verkligen att Linus Wahlgren är modig. Jag tycker det här visar på både självdistans och självinsikt att driva med sig själv och sin familj som han gör. Visst gör han det för att skapa uppmärksamhet kring sin person och alla sätt att synas är bra utom dom dåliga i hans situation. Men jag kan inte med all vilja i världen säga att det här är en bra film. Den har stunder av nerv och sekunder av tystna fniss, men det är inte mer än så.

Tyvärr.

Publicerat

EXTRAORDINARY MEASURES

Nu tjongkar jag vidare med mitt Harrison Ford-tema och turen har kommit till hans allra nyaste film: Extraordinary measures.

Den är baserad på en verklig händelse, en bok som heter The cure och jag kan för mitt liv inte fatta varför filmen inte kunde få heta just det. Enkelt, simpelt och just precis vad det är istället för tillkrånglat amerikansk gegga som bara vill få oss att tro att det är spännande på något vis. Men se, det är det inte.

Jag: Fan. Stråkar redan i förtexterna. Så dom vill att jag ska böla REDAN alltså.
Sambo: Men det kanske kommer dinosaurier?
Jag: Va?
Sambo: Ja. Men dom där stråkarna är det antingen en gråtrulle eller dinosaurier och han den där spelar ju alltid i såna filmer.
Jag: Brendan Fraser?
Sambo: Ja. Han och Harrison Ford ihop, det kan väl inte vara en gråtrulle? Det måste ju bli action.
Jag: Hehehe. Skulle inte tro det. Inte med dom DÄR stråkarna.

Harrison Ford spelar en udda typ, en läkare som suttit på sin egen kammare i åratal för att försöka hitta botemedlet till sjukomen pompe. Brendan Fraser har tre barn varav två lider av denna sjukdom och dessa två har max ett år kvar att leva. Han letar upp Fords eremit-doktor i Nebraska, det sista halmstrået för att få ha sina barn kvar i livet och dom inleder ett affärssamarbete.

Hittar han botemedlet?
Vad tror du? Finns det en anledning till att filmen inte heter The cure?

Det här är hollywoodslisk och en butter Harrison som försöker skrika som Clintan och Brendan Fraser är visserligen rätt trovärdig som omhändertagande och kärleksfull pappa men det klickar liksom aldrig. Jag får aldrig nån känsla för problematiken, för föräldraparet som säkerligen kämpar, lider och sörjer men som aldrig beter sig ”normalt”. Dom stressar aldrig upp sig, höjer aldrig rösten, får aldrig panik över urholkad ekonomi fast dom borde befinna sig på ruinens brant, dom känns aldrig riktigt sorgsna, dom är bara som duracellkaniner på lyckopiller.

Det här är ett stort äsch. Inget att lägga vare sig tid, kraft eller energi på.
Men jag är glad att det är en sann berättelse. Det betyder att någon haft ordentlig glädje av den där knepiga doktorn.

Publicerat

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.

Publicerat

NINE

Nine är musikalversionen av Fellinis film 8 1/2 från 1963.

Då spelade Marcello Mastroianni Guido, Fellinis alter-ego-typ, en excentrist italiensk regissör runt vilken kvinnor flockas och han älskar både dessa kvinnor och sig själv alldeles för högt för att kunna tacka nej. I filmversionen av musikalen Nine spelar Daniel Day-Lewis Guido.

Nå. Funkar Daniel Day-Lewis som italiensk kvinnokarl och sång-och-dansman? Tillåt mig brisera i ett fullkomligt asgarv!

Daniel Day-Lewis i min värld är en pretentiös, överreklamerad och totalt onödig skådespelare. Han är i mina ögon varken intressant eller unik och definitivt inte stor nog i något avseende att bära en hel film med sitt namn och det oavsett om han målar med foten i Min vänstra fot, är arg irländare i I faderns namn, springer omkring som en långhårig ”hjälte” i Den siste mohikanen eller som här, en sjungande gigolo.

Jag har sett mängder av musikaler både live och på film. Är en musikal bra vill jag köpa skivan. Jag gnolar på låtarna och dom framkallar känslor av alla de slag. På så sätt är Nine en värdelös musikal. Till och med Starlight Express, musikalen som framförs på rullskridskor och handlar om tåg fick mig att gråta i London och se om den i Las Vegas och det händer fortfarande att jag lyssnar på skivan och jag gör det med glädje. Men Nine…Nine…detta spektakel. Suck. Vad kan jag säga?

Kvinnorna är filmen är utsökta. Dom är som små handgjorda chokladpraliner i guldigt prassligt papper. Penelope Cruz spelar lättklädd hora och sjunger med den äran, Kate Hudson är amerikansk kaxig journalist, Marion Cotillard är som alltid supervacker och spelar Guidos bedragna hustru med en finstämd sorg i ögonen, Nicole Kidman, Judi Dench, Sophia Loren som Guidos mamma och Fergie som spelar den prostituerade Saraghina som i Guidos väldigt unga ungdom tog hans oskuld och lärde honom ”navigera på kärlekens vägar”

Utan dessa kvinnor skulle filmen inte ens få ett betyg. Den skulle inte vara värd att skriva en endaste rad om. Men det ÄR coolt att se dessa tjejer, dessa stora stjärnor i varierande åldrar gå loss med kläder, peruker och stämband även om det är skitlåtar och en helt ointressant handling.

Publicerat

ANACONDA

Jag undrar hur mycket stjärt filmmakarna var tvungna att sälja för att få Jon Voight, Jennifer Lopez, Eric Stoltz, Ice Cube och Owen Wilson att tacka ja till medverkan i Anaconda.
Det var säkerligen tusentals kilo välpumpad skinka och litervis med rövsmör eller ja, det kan också ha varit en stor kappsäck med dollars, det kan ha varit så.

Jon Voight spelar Paul Sarone, en galen jägare som fått världens största anaconda på hjärnan. 13 meter lång och fullkomligt livsfarlig finns den nånstans i Amazonas mörka flodvatten. På samma vatten finns båten med ett filmteam bestående av resten av kändisarna.

Ja, det är klart att filmteamet träffar på jägaren.
Ja, det är klart att hela gänget träffar på ormjäveln.
Ja, självklart dör några.
Ja, jag är en idiot som tittar på sånt här när jag lider av extrem – EXTREM – ormfobi och inte kan ta ner fötterna från soffan och ner på golvet när jag sett klart filmen och efteråt ser jag ormar i tvättkorgen och i diskmaskinen och på balkonggolvet och i bilen och i sängen och nej, jag vill inte fatta att dessa panikattacker har något som helst sammanträffande med filmen jag just såg för jag gillade ju filmen. Den är nämligen inte i närheten av så dålig som man skulle kunna tro.

Anaconda är något så härligt som en schysst, spännande djuractionrulle. En välspelad nagelbitare som jag gärna ser och ser om.

Jon Voight blev en liten favvo för mig i Den sista färden men på senare år tänker jag bara på hans bil när jag ser honom. Undrar varför?

 

Publicerat

APAN

En man (Olle Sarri) vaknar upp alldeles blodig på ett toalettgolv. Som tittare förstår man att någonting hemskt har hänt men man vet inte vad. Den blodiga mannen vet heller inte vad, men han beter sig underligare och underligare.

Hela situationen är som en dröm, eller snarare en mardröm, för mannen som försöker klara sitt dagliga liv, sitt arbete och åtaganden, men det som hänt spökar i det undermedvetna.

Som åskådare bjuds man in till en resa i en vanlig människas allra mörkaste inre. Apan är intressant på det viset. Apan är intressant på många sätt, framförallt för att Olle Sarri får visa sina skådespelartalanger på andra sätt än som hurtfrisk snubbelgubbe. Det gillar jag. Han är bra. Han ÄR liksom filmen, han BÄR filmen på sina axlar då det inte finns några andra direkta roller och han är i bild 99,99% av tiden.

Mitt aber med filmen är att jag tycker det är på gränsen till snobbism att begära att en biopublik ska betala hundra spänn eller att en DVD-samlare ska pröjsa 169 kronor för att få 74 minuter film. I min värld är det här nämligen närmare en kortfilm än en riktig långfilm.

Som kortfilm betraktad skulle den nämligen gå att klippa ner till strax under timmen och bli en unik berättelse som gick att sälja som TV-film till hela världen, men att lägga till tjugo minuter/en halvtimme för att göra den ”normallång” skulle inte funka. Man orkar inte ta in mer, det skulle bli för mycket och det skulle bli för segt.

Publicerat

FROM PARIS WITH LOVE

James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar som nån attache på USA´s ambassad i Paris. Han är en rätt ordinär man med oklanderlig klädsel, vacker flickvän och ordnat liv.

Sen dyker det upp en amerikansk spion, Charlie Wax (John Travolta), som blir hans ”partner” och dom letar upp drogkarteller, bordeller, terrorister och annat löst folk i jakten på….ja, säg det.

Jag fattar faktiskt inte storyn och det känns osannorlikt jobbigt då jag ändå ser mig som en någorlunda medelintelligent kvinna. Manusförfattaren Luc Besson har freakat loss totalt och gjort Charlie Wax till en totalt skoningslös ”spion” (läs massmördare) med fittskägg som dödar folk helt utan pardon och mening. Det fullkomligt drösar döingar där han befinner sig och han höjer inte ett ögonbryn, vilket inte heller James Reece gör fast han ska föreställa nån form av skrivbordsnisse.

Den så kallade ”actionspäckade handlingen” (gapskratt!) kryddas med ”humor” i stil med passningar till Travoltas figur i Pulp Fiction som precis som denna films Wax pratar om hamburgare och en Royale with cheese och Wax´s Karate Kid-snodda uttryck ”Wax on, Wax off” som han säger till en skummis.

Jag tycker synd om John Travolta. Hans kämpar med att komma över sin sons död och han har en agent som vill honom illa. För så känns det. John Travolta har som ingen annan fått chans på chans till filmens finrum och han tar chanserna, det gör han, men där emellan väljer han roller ur avskrädeshinkar och det är synd.

I hans läge vore det bättre om han högg på daggmaskarna och gav fan i agnen rullade av mögligt bröd. För ja, det är så. From Paris with love är jävligt mögligt bröd.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.

Publicerat

YOUNG VICTORIA

”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.

”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.

När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.

Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.

Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.

Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.