Författare: fiffi

Publicerat

ALLT FLYTER

Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)

Publicerat

KICK-ASS

Dave (Aaron Johnson) är en helt vanlig kille, rätt osynlig för tjejerna, rätt okej i skolan, har polare men dom tillhör inte den snygga och coola skaran. Dave fattar inte varför så många är fascinerade av superhjältar men så få försöker vara en. Han fattar inte varför folk kan bli rånade och nedslagna medans åskådare hellre mobilfilmar skiten än ringer 112.

Dave bestämmer sig för att göra nåt åt saken. Han beställer en grön dräkt på nätet och beger sig ut på gatorna som superhjälten Kick-ass och nej, han är inte så kaxig och ja, han får bra med stryk men ingenting kan stoppa honom. Han är ju Kick-ass.

Samtidigt lär en hämndlysten halvgalen pappa (Nicolas Cage) upp sin lilla dotter (Chloe Moretz) i självförsvar, vapenhantering och konsten att döda och en son med en frånvarande skurkpappa bestämmer sig för att lösa pappans problem en gång för alla och kanske med det få lite uppmärksamhet – och en kram?

Äntligen en film för alla oss som älskar serietidningshjältar. Äntligen en film för oss nördar som ser våra superhjältefilmer som något som egentligen borde ligga i bankfack jämte barnens första mjölktand och fotonegativ från sjuttiotalet.
Äntligen en film som driver med superhjältegenren på ett sätt som genomsyras av kärlek, respekt och POW! PFEEIIIIF! TJOFF!

Aaron Johnson är en skön skådespelartyp och ännu en i raden av nya unga ansikten som vi kommer att få se massor mer av framöver och Chloe Moretz är född 1997 och är nästan lika cool som Natalie Portman var i Leon 1994 när hon var 13 år.

Det här är underhållande, det här är kul och det trots att det är en film om ungdomar, för ungdomar så är det stundtals rått och blodigt. Alltså absolut inget för dom minsta knattarna men för en sån som mig passar den som handen i handsken.

Se Kick-Ass direkt via Headweb. Klicka här.

Publicerat

L.A. GIGOLO

Jahaja. Nu har jag sett den här…

Originaltiteln på denna film är Spread.
Kanske trodde översättarna och filmbolaget att fler skulle visa intresse för filmen om dom döpte den till L.A Gigolo på svenska för att Spread är ett sånt svårbegripligt ord?
Kanske ville dom verka putslistiga och göra en pastisch av Hollywood gigolo (vars originaltitel är Deuce Bigalow: Male Gigolo)? Jag har inte den blekaste aning, men det sistnämnda verkar troligt med tanke å hur filmbolagen brukar resonera.

Ahaaaa, Goldie Hawn är med i en film – då kallar vi den Tjejen som….nånting.

Ahaaa, Mel Brooks har gjort ännu en rulle, då namnger vi den som Det våras för….ja….nånting.

Ahaaaa, nu är det en manshora på tapeten igen, då kallar vi filmen för nåt med gigolo för det låter lagom klämmigt och inte så värstans sexistiskt.

Men det är precis DET filmen L.A Gigolo handlar om: Ashton Kutcher spelar manshora. Utan omskrivningar. Han är hemlös, barskrapad och arbetslös MEN han har ett schysst smajl och en väl fungerande drule vilket är något rika sexuellt frustrerade kvinnor gärna betalar för. Fast, inte i rena pengar, förstås (för det är inte en ”vanlig” hora vi ser här) utan i svindyra kläder, uppehälle i dyngcoolt arkitetktritat lyxhus, möjlighet att låna bilen, fri mat, ren pool och ja, skrupelfri sex närhelst det behagar.

Och Ashton Kutcher stånkar på. Och poserar. Naken och halvnaken tillsammans med kvinna efter kvinna tills han en dag faller pladask och får smaka på sin egen medicin.

Enligt Imdb ska detta vara ”A sex comedy centered on a serial womanizer and his jilted lover” men….komedi?? L.A Gigolo må vara mycket men rolig? Näe.
När Kutchers äldre kvinna (spelad av en superfräsch Anne Heche) läggs in på sjukhus för operation och kommer ut dagen efter och har gjort en ”vaginal föryngring”, då skrattar jag faktiskt lite.

Jag menar, herreguuuud. En intelligent supersnygg advokat som till synes har allt och som medvetet håller sig med en ung snygg manshora, varför skulle hon göra en vaginal föryngring enbart för att få behålla honom?

L.A Gigolo är ingen bra film. Den är på gränsen till att få kallas underhållning. Den är spretig, den är ofokuserad och framförallt är den oengagerande. Sista halvtimmen får till någon form av känsla annars känns det mest som torrjuck mot en svampangripen tall.

Publicerat

BRÖLLOPSDUELLEN

När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!

Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.

Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!

Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!

Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!

Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.

Publicerat

MAMMUT

Att drömma sig bort och tro att livet borde levas någon helt annanstans kan vara både skönt och förgörande. För visst är det ibland enklare att se problem och lösa dom åt andra än att ägna sig åt lite skönt navelskådande på sig själv och sitt eget liv?

Mammut tar dig med på en resa in i kärnan av mänskligheten, in i varenda cell av det viktiga, det sköra, det fina, det fula och filmen gör det i ett tempo som uppmuntrar till eget tänkande under tiden. Mammut är långfilmsvarianten på självterapi och som sådan är den helt fenomenal.

När Lukas Moodysson gjorde Fucking Åmål skrevs det välförtjänta spaltmeter, det är en jättebra film och han ska absolut ha cred för både nyskapande och mod. Sen kom Tillsammans (bra), Lilja 4-ever (jättebra) och Ett hål i mitt hjärta (formidabelt skräp) och varje gång skrevs det massor. Därför blir jag beklämd och irriterad över att denna film försvann så fort från repertoaren och från dom flestas medvetanden. Mammut förtjänar ros, den förtjänar många rosor, stora fång röda och gula för i min värld är detta den klart bästa filmen Lukas Moodysson gjort.

Gael Garcia Bernal och Michelle Williams spelar sina roller på fantastiska sätt, storyn är välskriven och eftertänksam och visar prov på både stort hjärta och klurighet.

Mammut är en film jag gärna ser om. Den försatte mig i en behaglig känsla från ruta ett och behöll mig i sitt grepp genom hela filmen. Det fanns ingen annanstans på jorden jag hellre ville vara just då än framför TV:n och är inte det bland det vackraste i livet så säg? Att njuta av vardagen hemma och INTE för en sekund drömma sig bort.

 

Publicerat

HARRY BROWN

Harry Brown (Michael Caine) är en pensonerad före detta marinsoldat. I sakta mak följer han sin fru Kath som ligger för döden och för att skingra tankarna spelar han schack med bäste vännen Leonard.

Båda männen bor i ett område där ungdomsgäng tagit lagen i egna händer. Det mördas, hotas, drogas öppet och för fullt och Leonard blir till och med trakasserad i sitt eget hem. Han bestämmer sig för att beväpna sig och visar Harry jättekniven som han införskaffat.

Så dör Kath och Harry blir ensam på riktigt. Bara dagar efter begravningen ringer det på dörren och polisen Alice Frampton (Emily Mortimer) stiger in. Hon har dåliga nyheter. Leonard har blivit mördad.

Harry Brown är en film om moral och brist på sådan. Det är en film som dels rör upp riktiga grottmanskänslor (ja, grottkvinnekänslor också bitvis), dels får mig att vilja somna. För det är en långsam film som inte ska ses när man egentligen borde sova för risken är större att man vaggas in av John Blund är vaknar till liv av hederlig action, för hederlig action existerar inte här. Här går det bara saaaakta.

Harry Brown som person är i långa och många stycken väldigt lik Clint Eastwoods karaktär Walt Kowalski i Gran Torino. Länge, länge trodde jag det var i princip samma film. Men det är det inte. Där Gran Torino växer och blir en film som stannar kvar där krymper Harry Brown och blir en brunbeige gubbarulle utan själ.

Men jag somnade gott efteråt.

Publicerat

KINGPIN

Tycker du att bowling är en sport för firmafester och barnkalas? Tycker du bowling är en alldeles lagom svettig sport med hjälp av Wii-spelet framför TV:n? Tänk om. Bowling är livet.

För Roy Munson (Woody Harrelson) är bowling definitivt livet. Tränad av sin storbowlare till pappa blev han The Shit på att bowla och vinner dom mesta och flesta tävlingar han ställer upp i. Tyvärr är Roy Munson inte den smartaste kritan i asken så en dag får han storhetsvansinne och lurar fel personer och som hämnd kapar dom hans högra hand – bowlinghanden. Nu är livet slut för Roy, för vad fan ska han göra med en plastig handprotes?

Ishmael (Randy Quaid) är en djupt troende amish-man som smyger iväg från sin farm för att bowla. Roy ser sin chans, han vill göra Ishmael till världens bästa bowlare och efter otaliga övertalningsförsök går han med på att rymma från sitt folk för ett liv on the road med Roy.

Ernie McCracken (Bill Murray) är Roys antagonist, något han varit sen tiden då Roy var aktiv och bäst (och han har ett finger med i spelet att Roy blev av med sin hand). Nu är det Ernie som är världsbäst och det är en titel han inte direkt bär med ödmjukhet. Han beter sig som guds gåva till både kvinnorna och bowlingbanan och Roy har satt upp ribban högt: han ska göra Ishmael så bra att han slår Ernie, en gång för alla.

Kingpin är en väldigt svajig film. Den är lika svajig som att åka liten båt på dom stora haven, det är många höga toppar men också djupa dalar. Den pendlar från att ge mig riktiga gapskratt med rinnande ögon till långa avsnitt av jaha:n, men Kingpin är en komedi det inte går att blunda för.

Ingen av huvudrollsinnehavarna är direkt självklar i en sånhär under-bältet-skämt-komedi men Randy Quaid är lågmält jätterolig, Bill Murray är klockren som Ernie i burrigt hår och Woody Harrelson är underskattad över lag som skådespelare tycker jag.

Det finns ett gäng klassiska komiska scener i Kingpin, scener jag gärna ser om och om igen och det är dessa scener som gör att jag sett den här filmen åtminstone en gång om året sen den kom 1996. Och nu har jag lärt mig precis NÄR i filmen jag kan gå och fylla på popcorn/kaffe/gå på muggen.

 

Publicerat

CHLOE

Gynekologen Catherine (Julianne Moore) är en svartsjuk hustru till läraren David (Liam Neeson) och hon tar till rätt oortodoxa metoder för att ta reda på om hennes misstankar om makens otrohet är sanna eller inte. För det där med att prata är tydligen underskattat i ett förhållande mellan två högutbildade och på ytan lyckade människor.

Catherine har fått kontakt med Chloe (Amanda Seyfried från Mama Mia). Hon är ung och vacker och jobbar som prostituerad. Catherine köper hennes tjänster, hon ber Chloe närma sig David för att se om han nappar på kroken och flirtar upp henne, vilket är något den försmådda frun tror att mannen hennes gör med alla som har bröst.

Det som är bra med filmen är skådespelarna. Samtliga är jätteduktiga på att inte få mig att tänka att dom är skådisar som spelar utan att istället ge alla dessa jobbiga och smutsiga känslor ett verkligt ansikte.

Det dåliga med filmen är handlingens brist på trovärdighet och i viss mån spänning. För alla i min ålder som är uppväxta med Farlig förbindelse och Glenn Close som kokar kaniner, vi kräver liksom liiiiite meeeeer för att en sånhär sexuell thriller ska funka. Den måste liksom skruvas till och få en udd. Det får aldrig Chloe. Det är ett snyggt drama, en mänsklig berättelse även om karaktärerna beter sig långt ifrån mänskligt i många fall.

Som sagt, är det old-shool-beteende att öppna truten och ställa frågor? Ja, vill man inte ha svaret så är det kanske det.

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.

Publicerat

ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

Publicerat

FROZEN RIVER

Jag tror alla som är föräldrar kan frammana känslan i magen att för barnens skull finns det ingenting man inte skulle göra. Ingenting. Absolut ingenting.

I Frozen river får vi följa white-trash-mamman Ray som precis blivit lämnad och rånad (!) av sin spelmissbrukande man bara några veckor före jul och hur hon med näbbar, klor och lagligt tveksamma metoder försöker hålla både sin och sina två söners näsor ovanför vattenbrynet.

Det nya beställda modulhuset får vända när hon inte har kontanter att lösa ut det och livet i råtthålshuset måste fortsätta. Det finns ingen mat i kylen, det är knappt pojkarna kan få pengar till lunch och Ray ger sig ut för att leta efter maken. Men var börjar man leta? Hon hittar hans bil till slut, vilken visar sig vara stulen av en tjej som drar in Ray i en annorlunda kriminell bana för att få välbehövliga kontanter: människohandel.

Ungefär varannan minut tänker jag ”Nu går det åt helvete” eller ”NU går det år helvete” eller ”Nu GÅR det åt helvete!” och ja, det går åt helvete, det finns liksom inget annat. Det är självklart från filmens första minut att det här är en film för hårda psyken. Det här är ingen film man skakar av sig eller äter Ben&Jerry-glass till. Nu snackar vi bitring och/eller hundben.

Frozen river spelar på den desperata mammans alla strängar – och det samtidigt, som en jätteharpa. Frozen river är ett lågmält, mänskligt, vackert och isande kallt drama om människans allra mest grundläggande behov: behovet att överleva.

Publicerat

GET SMART

Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.

Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.
Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.

ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.

Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!

(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)

Publicerat

BROTHERS

Tommy (Jake Gyllenhaal) är familjens svarta får. Nyss utsläppt ur finkan blir han hämtad av brorsan Sam (Tobey Maguire) som är militär, lyckligt gift med Grace (Natalie Portman) och pappa till två söta flickor. Vad Tommy än gör, vad han inte gör, så jämförs han med den lyckade brodern och då speciellt av deras grinige far (sam Shepard).

Sam är utposterad i Afganistan, han åker dit, han blir dödad, Grace blir ledsen och Tommy finns där i närheten, som tröst och stöd men Sam är inte död, han har blivit tillfångatagen av våldsamma afganer och kommer så småningom hem igen. Men hemma är inte detsamma som innan han åkte. Sam själv är inte samma person och vad är det egentligen som hänt mellan Grace och Tommy?

Brothers är hollywoodversionen av Susanne Biers danska film Bröder. Jag har inte sett den men det skulle förvåna mig mycket om den INTE är bättre än denna remake. För hur det än är, Sam och Tommy känns inte som Sam och Tommy, dom känns som Spindelmannen och Jack Twist, speciellt eftersom musiken i långa stycken påminner om den i Brokeback mountain. Just det problemet kan inte finnas med danska skådisar i huvudrollen (om skådisen inte möjligtvis heter Mads i förnamn och Mikkelsen i efternamn).

Brothers är som en gäspning. En såndär fin-middags-gäspning när man försöker dölja tröttheten i handen och le mot sin bordsherre samtidigt. Brothers är ingen dålig film men den berör heller inte ett jota. Brothers är som om en stjärnkock ska laga spagetti och köttfärssås: det finns ingenting att klaga på, det är gott men det ligger ingen möda bakom och ingen själ i slutprodukten.

Publicerat

CLASH OF THE TITANS

Det är lite inne med filmer om grekiska gudar just nu. Clash of the titans är just precis en sån.

Perseus (Sam Worthington) är son till Zeus (Liam Neeson) och därmed en halvgud och han ska rädda sitt folk från den arge Hades (Ralph Fiennes) läskiga undervattensskapelse Kraken som riskerar att lägga hela den grekiska staden under vatten.

Clash of the titans påminner mycket om den gamla skolans äventyrsfilmer: Jason och det gyllene skinnet, Sinbads tusen äventyr och i viss mån även Spartacus. Det känns som om dom dåliga effekterna har en baktanke och jag förstår precis hur det måste ha känts att vara elva år 1959 och gå på söndagsmatiné med kaffepaus i halvtid.

Sam Worthington kommer att bli denna generations Harrison Ford och jag har inget ont att säga om det. Han verkar vara en trevlig prick med en bra agent som fixar big-bucks-roller på löpande band. Resten av gud-tjommarna med den trista Ralph Fiennes i spetsen gör väl sitt jobb mot en bluescreen, men ja, jag tycker det här är så urbota jävla tråkigt att tiden stannar.

1981 spelades Clash of the titans in förra gången med Laurence Olivier som Zeus och Harry Hamlin från Lagens Änglar i rollen som Perseus. En restaurerad version av den hade banne mig varit intressantare.

Publicerat

THE MEN WHO STARE AT GOATS

Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.