Författare: fiffi

Publicerat

[REC]

Den spanska dokusåpan ”Medan du sov” ska skildra hur det ser ut en vanlig kväll på en brandstation i Barcelona.

Reportern Angela och hennes kameraman hänger med när larmet går i ett hyreshus. En kvinna är i sin lägenhet och skriker hysteriskt, grannarna är oroliga. Vad är det som händer?

Ja, vad ÄR det som händer egentligen? Det är nåt riktigt skumt på gång och det som händer får vi följa genom en skakig TV-kamera och det tar ett tag innan jag bryr mig alls om det som händer, innan pulsen går upp det allra minsta, men det tar sig, det gör det. Fast riktigt spännande blir det aldrig.

Publicerat

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.

 

Publicerat

AN EDUCATION

När man är i gränslandet mellan ung vuxen och vuxet barn lockar det mesta utanför hemmets och skolans väggar. Jenny (Carey Mulligan) är inget undantag.
Hon är en ambitiös student som drömmer om att komma in på Oxford, en dröm som ivrigt eldas på av hennes tillbakadragna medelklassföräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour). Hon läser det man ”ska”, hon spelar cello för att man ”ska”, hon klär sig och för sig helt korrekt, men hon haaaaar så tråkigt.

På väg hem i spöregnet från sin celloundervisning stannar en bil och en äldre man vid namn David (Peter Sarsgaard) ger henne lift. David lever det vuxna livet, han lever på riktigt. Han går på konserter, han reser, han äter middagar på lokal, han umgås med välklädda vänner och han bjuder in Jenny i sitt liv och hon kan inte motstå honom.

Man förstår tidigt att David gömmer en hemlighet men det tar tid innan något händer. Filmen tuggar på i ett lugnt tempo, det är ingen brådska med någonting. Det är brittisk 60-tals estetik, det är konsekvent och finstämt och Jenny är slående lik Audrey Hepburn som uppklädd.

Jag är förvånad att An education blev oscarsnominerad för bästa film i år. Det är inte en dålig film på något sätt men det är en tunn film, den är spröd som en smördegstartlett och innehållslös som en hallongrotta utan hallonsylt.

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.

Publicerat

THE HORSEMEN

Aidan Breslin (Dennis Quaid) är stenhård övertidsarbetande polis och ensamstående tvåbarnspappa. Det är en kombination som inte går så bra ihop, vare sig det är en man eller kvinna som försöker.
Barnen hamnar i kläm när jobbet ständigt går före, men vad ska Aidan göra när det pågår en serie brutala ritualmord i staden.

Jonas Åkerlund har regisserat denna thriller-skräckis som faktiskt är både mänsklig, spännande och överraskande bra.

Dennis Quaid, Ziyi Zang, Clifton Collins Jr och Peter Stormare gör lysande insatser och Lou Taylor Pucci i rollen som Aidans son Alex är helt fantastisk.

Filmen må ha en hel del luckor och konstigheter för sig men fasiken, jag tycker det här är om inte en liten pärla så väl en kubik zirconia.

Publicerat

ALL ABOUT STEVE

Mary (Sandra Bullock) är en korsordsmakare, singel, bor hos mamma och pappa. Mamman och hennes väninna fixar en blinddate åt Mary. Väninnans snygga son Steve (Bradley Cooper) verkar vara en perfekt man för Mary, i alla fall på ytan. Han är snygg och blåögd och Mary faller som en fura.
Hon fullkomligt överfaller Steve efter bara ett par minuter av första dejten och slutar varken prata eller tafsa och Steve får panik, drar en nödlögn att han måste åka till Boston och avslutar dejten.

Men Mary ger inte upp. Hon är kär. Hon totar ihop ett korsord som hon skickar in till din arbetsgivare lokaltidningen som enbart handlar om den underbare Steve och självklart får hon sparken. Utan jobb och med kärleken i Boston bestämmer sig Mary för att följa efter och leta upp Steve.

När Sandra Bullock är med i en ren komedi vet man precis vad man får för pengarna. Antingen gillar man det eller inte, det är precis som med Hugh Grant. Sandra spelar Sandra och Hugh spelar Hugh i princip i alla filmer. Jag gillar Sandra Bullock och jag gillar henne här med även om filmen i sig inte är så trovärdig och till och med rätt enerverande stundtals, men den har sina ögonblick av fniss, av leenden och faktiskt ett och annat gapskratt.

Bradley Cooper är som vanligt snygg i sina blå tröjor och Thomas Hayden Church spelar en charmig buffeltönt som brukligt är.

Men, va fan, det funkar faktiskt. Det är rätt så puttrigt det här. Sandras röda stövlar är sjukt snygga precis som hela hon och om någon ska ge bokstavskombinationer (både på pappret och som sjukdomsdiagnos) ett ansikte så är det väl hon?

Publicerat

THE BOX

Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) är gifta och lever ett lugnt liv med sin son. Dom jobbar och står i men har svårt att få ihop allt ekonomiskt. Norma har en deformerad fot som skulle behöva operation men pengarna finns inte och Norma haltar vidare.

En dag stannar en svart bil framför huset och en brännskadad underlig man (Frank Langella)ringer på. Han ställer fram en låda på köksbordet. Lådan har en röd knapp på sig och mannen ger Norma ett erbjudande: trycka på knappen, få en miljon dollar men samtidigt veta att i samma sekund som knappen trycks ner så dör en person nånstans i världen. Norma får 24 timmar på sig att tänka efter och som hon tänker.

Frågeställningen är intressant. Skulle jag trycka på knappen för en miljon dollar? Tänk om den som dör är någon jag känner. Tänk om det finns fler OM längs vägen som jag inte vet om. Om, om, om.

Kan man göra en film enbart kring den frågeställningen? Ja.
Är The Box en sån film? Nej.

The Box är en film som droppar massor av frågor men inte ger några som helst svar. Det är inte en usel film, den är mer konstigt spännande, mer en resa, en väntan på något som aldrig kommer.

Cameron Diaz är bra i rollen som Norma. Frank Langella är lite läskig. Jag är snurrig av allt klurande och helst av allt skulle jag vilja se en The Box part II, en förklaring, ett slut.
Eller, kanske inte förresten.

Publicerat

OSKAR OSKAR

För 15 år sedan blev Oskars gravida fru Karin överkörd av en kommunalpolitiker som kom undan med dagsböter. Sen dess har Oskar levt för sin Palle, papegojan som Karin lämnade efter sig.

Oskar (Björn Kjellman) är en kuf. Han är paragrafryttare, smygrasist, låtsaspolis, dryg och allmänt socialt inkompetent och hur hederlig han än tror att är som människa så för mig som tittar är han bara en jobbig jävla gubbe. Han är en sån gubbe som är helt otrovärdig dessutom. Han är osocial men pratar ständigt med okända. Han trivs bäst i sitt eget sällskap men lägger sig i andra människors liv och tar konflikter med allt som rör sig.

Jag trodde att Oskar Oskar skulle vara en småputtrig film om en hederlig man som inte vill annat än göra rätt och vara snäll. Tutan ljuder Ööööööööööööö, så fel jag hade! Björn Kjellman är bra som Oskar, han är alltid bra. Livia Millhagen spelar Sonja, en estländsk prostituerad och det är knappast i närheten av trovärdigt. Anki Lidén spelar granntanten med stora famnen och det är en roll hon nästan alltid spelar och självklart gör hon det bra och Fredrik Ohlssons politiker-as är precis så äcklig som man kan förvänta.

Oskar Oskar ger mig magsyra och en bitter eftersmak och trots att den bara är 1 tim och 25 minuter lång ger den mig mer träsmak än Ben Hur på en förortsbiograf med pinnstolar.

Publicerat

STATE OF PLAY

Cal (Russell Crowe) är en gammal journalisträv. Han är en såndär gammal murvel som luktar malkulor och har bruna manchesterkavajer både till vardag och fest. När Cal pluggade på universitetet delade han rum med Stephen (Ben Affleck) som sedemera blev en framgångsrik kongressman.

När en av Stephens nära kvinnliga medarbetare Sonia ”hoppar” framför tåget börjar en häxjakt av Stephen i media. Det snokas upp att den gifte kongressledamöten varit otrogen med Sonia och vilken sten Cal och hans unga medarbetare Della (Rachel McAdams) än tittar under så dyker mer underligheter upp.

Cal får svårare och svårare att agera professionellt. Stephen har rymt hem till honom för att undkomma drevet, Stephens fru (Robin Wright) vill ha ett förhållande med sin mans gamle vän och den drivna tidningsbossen (Helen Mirren) eldar på i jakten på scoop.

State of play är en välgjord thriller som egentligen har allt men saknar ”det”. Ben Afflecks vidriga nuna drar ner betyget, resten av skådespelarna gör sitt jobb. Russell Crowe är mest bara Russell Crowe.

Som standardunderhållning är den absolut sevärd. Som samlarobjekt, nix.

Publicerat

THE STORM

När jag hyr en katastroffilm förväntar jag mig vissa saker. Jag förväntar mig elände, jag förväntar mig spänning, jag förväntar mig schyssta specialeffekter och jag förväntar mig att jag engagerar mig i åtminstone någon av karaktärerna för att kunna pusta ut när denne någon överlever skiten på slutet.

Även om jag skulle kunna tänka mig att tumma på någon av dessa kriterier när det gäller just katastroffilm, av den enkla anledningen att jag är barnsligt förtjust i denna genre, så finns det ändå en gräns då jag sätter ner foten och utbrister könsord.

The storm ska handla om hur det kan gå när män med makt och pengar manipulerar vädret. Det ska regna, hagla, spöregna, översvämma, ja, det ska bli en katastrofstorm enligt omslaget.

The storm är lika mycket en katastroffilm som Tjuren från Bronx är en porrfilm. Den är lika mycket en katastroffilm som Drömkåken är Tarkovskij.

The storm är en TV-produktion med en hysterisk man som spelar trumma sakta eller fort i bakgrunden beroende på vilken sinnesstämning regissören vill få oss tittare i, för ser man bara till bilder, scener och manus har man ingen aning.

Jag har sett så mycket dålig film på sistone att vänder det inte snart så ger jag upp, då tappar jag tron på min egen välja-film-förmåga. Men just denna gång kan jag skylla helt på min snubbe. Bad choice. Bad bad choice! Att den ligger på topplistan säger ingenting om kvalitén, den befäster enbart sanningshalten i att flugor faktiskt flockas runt bajs.

Publicerat

JACK HUNTER AND THE LOST TREASURE OF UGARIT

För ett gäng år sedan fanns det en TV-serie som hette Sunset Beach. Det var en serie som fick Glamour att verka lika djup som Det sjunde inseglet.

I Jack Hunter and the Lost Treasure of Ugarit återfinns en av huvudrollsinnehavarna från Sunset Beach (Susan Ward) och alla andra i filmen hade säkerligen legat med en leprasjuk kameraman för att få en roll i nämnda serie.

Jack Hunter and the Lost Treasure of Ugarit är en ren rip-off på Indiana Jones och ibland är det så dåligt snodda scener att det lika gärna kunde ha varit en såndär film som driver med andra filmer, typ Hot Shots.

Jag fattar att en 37-årig kvinna inte är målgruppen för den här filmen och barnen tycker den är strået vassare än jag, men inte mycket vassare.
Dom ser, liksom jag, mycket hellre originalet.

Publicerat

PING-PONGKINGEN

Rille (Jerry Johansson) är en bastant ung kille som är duktig på i stort sett en enda sak: pingis. Åååå han är så duktig på pingis. Åååååå, så duktig är han.

Pingpongboll och racket, det tycker han är jättekul. Han gör till och med fyra sit-ups på pojkrumsgolvet för att bli ÄN bättre på sporten som gett honom en identitet i klassen, bland kompisarna, i livet. Han är ju kungen av pingis.

Filmen är snygg på samma sätt som Roy Anderssons spel-och-reklamfilmer. Scenografisk perfektion men urtråkigt. Det är så tråkigt att klockorna stannar och blodet tveksamt jobbar sig genom kroppen.

Det är segt, det är pudrad lins, det är kalla pastellfärger. Jag vet att Ping-Pongkingen fått en massa priser och den vetskapen kan jag bara avfärda med ett hånfullt HUM.

Hundar som får Best-in-show-medaljer är sällan dom charmigaste jyckarna.

Publicerat

INVICTUS


När jag och min sambo såg Invictus tittade han på mig 41 minuter in i filmen och skrek:

– Det är förändring, det är politik, det är sport, det är gubbar, det är Clintan, det är Morgan Freeman – DET ÄR FANIMEJ PORR!!

Jag var väl kanske inte fullt så upphetsad.

Invictus är en sann historia regisserad av Clint Eastwood som handlar om när Nelson Mandela försöker ena Sydafrika genom att samarbeta med kaptenen för rugbylandslaget.

Morgan Freeman är väldigt porträttlik Nelson Mandela, det är han. High five till det! Matt Damon ser trovärdig ut i grön pikétröja. Vågen på den! Men annars, fy satan va segt och hua vad jag inte bryr mig. Jag bryr mig så lite att jag känner mig dum.

Publicerat

THE 40 YEAR-OLD VIRGIN


Andy (Steve Carell) är 40 år och bor själv. Det har han alltid gjort. Andy är 40 år och har aldrig haft nån tjej, än mindre legat med någon. Det är en väl förborgad hemlighet ända tills Andys manliga kollegor i elektronikbutiken lägger ihop ett och ett och sen börjar se som sitt mission in life att hjälpa Andy hitta en tjej.
Vem som helst går bra, bara Andy blir av med oskulden.

Manuset till The 40-year old virgin är skriven av filmens regissör Judd Apatow och Steve Carell himself och det är bara sjukt roliga skådisar i alla roller: Paul Rudd, Romany Malco, Catherine Keener, Leslie Mann, Jane Lynch och Seth Rogen som jag personligen inte tycker är kul, men objektivt sett från dom flesta andra är han det. Tydligen.

Tanken med filmen är kul, jag känner att jag borde skratta hejdlöst hela tiden men nej, det funkar liksom inte.

Filmen är styltig, ojämn och alldeles på tok för lång. Visst finns det avsnitt i filmen som är kul, men sett till att det borde vara en humoristisk milstolpe i filmhistorien – på pappret – så faller filmen rätt platt.

Men hade jag varit singel hade jag mer än gärna bosatt mig i Andys fantastiska lägenhet med alla sjukt coola leksaker, serietidningsprylar, TV-spel och instrument och om jag hade varit tvungen att ta hans oskuld för att få en egen entrényckel – Gimme! Jag är på!

Publicerat

SAW VI

Jag jämför filmen Saw VI med Donatella Versace.

Precis som att jag önskar att nån nära vän till Donatella sagt ”Nu är det fanimej NOG!” om hennes otaliga plastikoperationer så önskar jag att någon väl insatt i Saw-filmserien skulle sätta ner foten, slå näven i bordet och vråla för full hals ”ENOUGH! Nu slutar vi, det här funkar inte längre!”

Det går inte att mjölka en sinande kossa, det går bara inte och om detta manus är det bästa som går att åstadkomma in the name of Saw, då tackar jag för mig hur mycket jag än tycker om dessa filmer. Tack och adjö säger jag, jag har betydligt bättre saker för mig än att titta på dravel.

Manuset till Saw VI är så krystat att det inte skulle vara ett dugg konstigare att packa BB-väskan och åka till sjukhuset för att lägga sig på britsen, kräva epidural och sen krysta utav bara helvete – fast jag vet att jag är typ skengravid.

Nej.
Slutsågat.
Enough!