Författare: fiffi

Publicerat

VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN

1980 gav sig Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) sig ut på en husvagnssemester som i stort sett varenda svensk har sett på film. 2008 var det dags igen, fast denna gång uppgraderad i husbil.

Sonen ska gifta sig och Rolf vill åka dit med husvagnen. Gun hatar den där jävla husvagnen och vill flyga. Samtidigt dör Rolfs bäste vän sin första dag som pensionär och tankarna börjar fara runt i huvudet. Vad är meningen med livet? Det är väl bara att köra på medans tid är, man vet aldrig när det tar slut. Så Rolf säljer Volvon och vagnen och köper en top-of-the-line-husbil.

Gun går en krokikurs och har en ihärdig beundrare i läraren Miklos (Michalis Koutsogiannakis). Dottern Lotta (Magdalena in de Betou) lever i ett riktigt rackigt äktenskap med Peppe (Jacob Ericksson) och barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) är ihop med en kille som jobbar som Bamse på Kolmården.

Samarinansiktet Rolf och den sönderrökta Gun ger sig ut på vägarna igen och vi får följa med och från min synvinkel är det en resa rätt ner i helvetet. Jag får magsyra, klåda på kroppen, jag blir förbannad, trött, irriterad och denna film är allt annat än lugn och skön underhållning för mig.

Jag älskar scenen när Lille Skutt får stryk, den är klockren, men filmen i sig är alldeles för enerverande och alldeles för trovärdig för att den ska bli kul. Dessutom är Rolf Skoglund den kanske mest överskattade skådespelaren vi har i det här landet.

Det är svårt att dissa en film totalt som ändå startar känslostormar hos mig, men fan, det här är verkligen inte bra och definitivt inte kul.

Publicerat

I TAKET LYSER STJÄRNORNA

Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).

Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.

Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.

För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.

Publicerat

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.

Publicerat

CIRQUE DU FREAK: THE VAMPIRE´S ASSISTANT

Darren (Chris Massoglia) är en skötsam kille med bra betyg. Han är omtänksam mot sina polare, snäll mot sina föräldrar och lillasyster och gör precis det alla förväntar sig av honom precis hela tiden.

Steve (Josh Hutcherson), Darrens bästa kompis, är motsatsen. Han är en såndär riktig skitunge och till slut får Darrens föräldrar nog, dom förbjuder Darren att träffa Steve.

Darren vill såklart inte släppa sin bäste polare så när dom hittar en flyer med reklam för Cirque du freak bestämmer Darren sig för att smyga ut på natten och följa med Steve dit. En riktig freakshow, i deras håla, vem kan missa det liksom?

Steve har läst allt som går att läsa om vampyrer, Darren är galen i spindlar och när freakshowen börjar får dom båda sitt lystmäte tillgodosett. Darren blir så fascinerad av den jättelika färgglada spindeln att han snor den och självklart biter den Steve. Ett bett är direkt dödligt och utan serum kommer Steve att dö. Den ende som har ett serum är Larten Crepsley (John C Reilly) och för att få det går Darren med på hans krav: bli biten och bli vampyr. Vad gör man inte för att rädda sin bäste vän?

Så går det till när Darren blir vampyrens assistent och en del av den freakshow han nyss beskådade. Men hur funkar han i det vanliga livet? Vad händer när lusten att suga blod från systern blir så stor att han inte kan hantera det? Vad händer när Steve, som inte vill något annat än att bli vampyr, får reda på att Darren är precis just det.

Många frågor kräver många svar.
Ger Cirque du freak: The vampire´s assistans några svar då? Jodå. En del. Och en del ytterligare frågor. Men som helhet är filmen rätt okej gjord, även om jag inte direkt förstår målgruppen. Den är helt klart för otäck för lågstadiebarn och kanske en smula för larvig för dom lite större. Jag tyckte den var rätt okej som ordinär filmunderhållning, varken mer eller mindre, men jag kan å andra sidan inte vara i närheten av målgrupp för den här filmen.

Publicerat

THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

Publicerat

SÅ OLIKA

Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).

Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.

Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.

Pieeehuwww.
Andas.

Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.

Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.

Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.

(och nu är jag snäll)

Publicerat

AMELIE FRÅN MONTMARTRE

Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.

Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.

Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.

För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.

Publicerat

PRECIOUS

Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe) bor med sin low-life-scum-mama i Harlem. I lägenheten bor också Precious mongoloida dotter, vars pappa och morfar är samma person och han befinner sig också där, sporadiskt. Precious blir både psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och sexuellt utnyttjat av både sin mamma och pappa.

Skolan funkar egentligen inte alls, men Precious kämpar på tills hon en dag blir relegerad då skolledningen fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Precious får en chans till, hon blir förflyttad till en alternativ skola.

Alltså, fy fan vilket elände. Fy fan vilken misär.

I stor sett alla i filmen är så äckliga, så fula, mamman (Mo’Nique som fick en Oscar för denna roll) är så groteskt vidrig både på insidan och utsidan att det är svårt att inte vilja ta fram motorsågen. Gabourey Sidibe är hur bra och trovärdig som helst i rollen som Precious. Mariah Carey har en liten roll som socialsekteterare och ja, hon är väl bra. Svårt att göra vågen bara för att en wailande bimbo visar sig på bild utan superpiffiga kläder och smink.

Det vidriga med filmen är eftersmaken. Känslan av att det finns fler tjejer i Precious situation överallt i världen och att dom som borde se den här filmen mest antagligen inte gör det. Det fina med filmen är att det finns hopp. Det finns hopp för alla, överallt, i alla situationer.

Publicerat

SLAKTHUS 5

Jag fick en fodrallös film av en kompis. Han tyckte att det ”måste vara en film för dig”. Filmen hette Slakthus 5 och jag visste absolut ingenting om filmen och ville inte ta reda på något alls heller innan jag såg den.

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning.

Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade.
Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

Jag börjar titta på filmen. Tittar och tittar och tänker ”WHAT?” och tittar och tittar. Fastnar. Vilken annorlunda film. Och mysig!

Slakthus 5 är precis den sådan slags film som jag trodde innan. Den är rolig, den är dramatisk, det handlar om krig, om resor (både mentala och bokstavliga), om kärlek, om föräldraskap. Det händer oförklarliga grejer, det händer olyckor och det är folk som dör, plus att det sjungs litegrann. Mitt i allt detta är navet, killen det handlar om, Billy Pilgrim (Michael Sacks).

Slakthus 5 är baserad på Kurt Vonneguts roman med samma namn som skrevs 1969. Den orsakade bokbålar över hela USA eftersom Vonnegut var otroligt anti krig och i boken beskrev sina egna händelser som krigsfånge i Dresden under andra världskriget. Slakthus 5 är namnet på fånglägret han satt i.

Det var sjukt roligt att se en film jag hade noll koll på innan och det känns bra i magen att ha fått se en liten filmpärla som tillverkades samma år som jag (1972). Slakthus 5 är en mycket annorlunda film och Michael Sacks är strålande i rollen som Billy Pilgrim.

Publicerat

BRAVEHEART

Om kaffe är mänskligheten så är Braveheart sumpen. Om äpplet är manligheten så är Braveheart kärnorna.

Braveheart är som en stor smutsig, nästan lite sotig, erektion. Braveheart är själva essensen av allt som andas machorulle och jag som ifrågasättande och någorlunda kritisk tjej känner bara FY FAN VA SÖMNIGT DET HÄR ÄR.

Det är 1200-talet i Skottland och William Wallace fru blir mördad och han målar sig blå i fejset och skriker FREEEEDOOOOM och snubbarna grinar och tanterna fnissar. För i min värld, liksom i dom flesta kvinnors, så är det inte William Wallace som är frihetskämpen Wallace på duken/TV:n framför oss, det är Mel Gibson, åttabarnspappan, som hittat fingerfärg och en påse pengar och vill leka krig en stund.

Visst, filmen må vara välregisserad men den är tre timmar långt och vem fan orkar med det? Och alla dessa floskler sen:

”Every man dies, but not every man really lives.”

”If we join, we can win, if we win we’ll have what none of us ever had before: A country of our own.”

” Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade ALL the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take…OUR FREEDOM”

Jag har hellre vinterkräksjuka en hel månad än ser om den här.

Publicerat

ANNIE HALL

Filmen Annie Hall börjar med att Annie Hall (Diane Keaton) och Alvy Singer (Woody Allen) möts under en tennismatch i New York och kärleken börjar spira. Filmen Annie Hall slutar med att Annie och Alvy skiljs när Annie flyttar till Los Angeles och nej, det är ingen spoiler, det är så det är bara. Handlingen liksom.

Annie Hall är löst baserad på Woody Allens och Diane Keatons riktiga förhållande som fortfarande var pågående när filmen spelades in 1977, men det tog slut nåt år senare. Det är till och med så att Diane Keatons flicknamn egentligen är Hall.

Annie Hall är trassligt och pratigt (som alltid med Allen bakom kameran och pennan), det är kärlekstrubbel, det är livkriser och det är helt fenomenalt.

Det är 70-tals estetik när det är som bäst, det är Manhattan, det är vita tenniskläder, det är en snygg Keaton och en Woody som är Woody i sitt esse, det är Paul Simon i en biroll och det är relationsunderhållning de luxe.

Den här är en se-och-se-om-film. Den är som en gammal kompis som kan stå på i bakgrunden om man vill ha sällskap. Den här filmen är jättemysig på alla sätt och vis och en riktig riktig snällisrulle.

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Publicerat

PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN

Percy Jackson (Logan Lerman) gillar vatten. Det är inte så konstigt då han är son till havets gud Poseidon, fast det vet han inte om.

Hans bäste polare Grover (Brandon T. Jackson) är en stackare på kryckor, tror Percy, men i själva verket är han en satyr, hälften människa hälften får.

Zeus har blivit av med sin åskvigg och är både förbannad och bombsäker på att Poseidons son stulit den. Percys vikarierande lärare förvandlas till ett flygande monster och attackerar honom å Zeus vägnar och sen börjar äventyret. Percy Jackson tvingas på flykt till ett halvblodsläger där enbart halvgudar håller till och där träffar han Annabeth (Alexandra Daddario), en söt stridis som är dotter till krigets gudinna Athena. Tillsammans beger sig Percy, Grover och Annabeth på en roadtrip genom USA i jakt på tre pärlor som ska öppna dörrarna ner till Hades och jakten på åskprylen.

Alltså, det här är riktigt fartfyllt och inte alls den kalkon jag stämplat den som i min hjärna. Logan Lerman är hur bra som helst som Percy och det är bara att hacka i sig, han kommer att synas överallt och hela tiden i många många år framöver. Överlag är det skådespelarna som gör att Percy Jackson och kampen om åskviggen håller som filmspektakel: Pierce Brosnan som hälften man hälften häst, Catherine Keener som Percys mamma, Uma Thurman som Medusa med ett myller av ormar som hår och Sean Bean som Zeus himself. Eller nej, inte Sean Bean förresten. Han är på gränsen till parodi oavsett vad eller vem han spelar, men dom andra är över förväntan bra.

Percy Jackson har klara drag av Harry Potter-rulle, men saknar alla dom där otroligt genomtänkta små figurerna, prylarna, magin, men amerikanerna gör vad dom kan för att få till sin egen överjordiska lilla actionkille som dom kan mjölka uppföljare och gadgets på. Regissören Chris Columbus har ju till och med gjort dom två första Harry Potter-filmerna.

Hur som helst, jag hade två trevliga timmar. Ja, faktiskt, jag hade det och Logan Lerman ÄR en klart lysande framtidsstjärna.

Publicerat

UNDER TOSCANAS SOL

Frances (Diane Lane) är nyskild och författare vilket är en skitdålig kombination. Hon drabbas av skrivkramp och åker på semester till Toscana för att hitta tillbaka till sig själv.

Frances i filmen är typ 35-37-40 år kanske. Jag får känslan av att hon är hopplöst gammal, att henns liv rinner genom fingrarna som fin sand, att det är typ SYND om henne.

”Livet erbjuder dig tusentals chanser….våga ta en” står det på filmfodralet.
Nästa gång jag ser solrosor på ett filmfodral ska jag inte tänka ”det här är nog en mysig smyga-upp-i-soffhörnet-med-en-stor-kopp-the-film”, jag ska våga tänka tvärtom. Jag ska våga fatta att jag blir grundlurad.

Okej. Jag fick se sol en stund och terracottafärgade italienska hus men Under Toscanas sol har ett manus från det infantila helvetet.

Uppdatering:
Av någon anledning har jag återkommit till den här filmen många gånger sen jag såg den för allra första gången och MYSKÄNSLAN är fenomenal – tycker jag nu. Betyget måste därför korrigeras.

Publicerat

SAUNA

Det är inte överdrivet ofta jag ser finsk film. Jag tror det mer beror på att finsk film inte är särskilt lättillgänglig än att den skulle vara dålig. Jag tror inte finsk film är ett dugg sämre än svensk däremot tror jag att jag kan lukta mig till ett litet finskt guldkorn även om jag inte har hundratals filmer att jämföra med.

Sauna är en vildmarksrysare som utspelar sig 1595. Ryssland och Sverige har krigat klart och världskartan ska ritas om.

Mitt ute i ingenting befinner sig Eerik och hans bror Knut. Eerik är en våldsam man med 73 liv på sitt samvete. Knut är känslig och tillbakadragen och mår extremt dåligt av sin brors agerande. I en enslig stuga möter dom en pappa och hans dotter och pappan går ett blodigt öde till möte i Eeriks knivförsedda händer. Knut stänger in flickan i en jordkällare för att hålla henne borta från Eerik. När dom sedan ska lämna huset för att fortsätta sin vandring genom skogen går Eerik för att släppa ut flickan. Tror Knut. Men Eerik struntar en hel hög i det.

När flickan sen börjar visa sig för Knut (lite som tjejen i The ring) och han är millimeter från en psykisk kollaps berättar Eerik hur det ligger till – det kan inte vara flickan Knut ser för hon är kvar i källaren.

Vad gäller skådespelarinsatserna så finns det ingenting att klaga på. Tommi Eronen som Knut är fenomenal på att visa hur det känns när nerverna ligger utanpå kroppen och han är extremt lik Foppa, vilket inte är så vanligt på skådisfejs och Ville Virtanen som Eerik är jätteäcklig i hela sin svenniga uppsyn.

Filmmusiken är jättefin, jag skulle gärna köpa soundtracket och fotot, ja, det är vackert, det är kargt, det är ödemark.

Sauna är mer en rysare än skräckfilm, mer krypande spänning än blod. Betyget dras ner en smula för att jag trodde filmen skulle vara läskigare och för att jag konstaterade under eftertexterna att jag egentligen inte förstod storyn. Men det är helt klart en sevärd film.