Författare: fiffi

Publicerat

1408

Ända sedan jag såg The Shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The Shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.

 

Publicerat

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.

 

Publicerat

And the winner is.

Obegripliga 31 tävlingsbidrag har kommit in och helt ärligt, jag kunde inte välja så jag lekte Johnny Depp.

Jag tog fram min höga svarta hatt, skrev alla bidrag på små lappar, höll för ögonen och drog ett vinnande bidrag.

The winner is: BOKNÖRDEN I SÖDERFÖRORT med detta bidrag:

1) Amelie från Montmartre. En snällis- och gladfilm som är som en karamell hela filmen. Inte minst Audrey Tautou som spelar huvudrollen.

2) Stekta gröna tomater. Det var längesedan jag såg den men jag tyckte mycket om den. Mycket bra historia om vänskap bl a. Och om hur man kan göra sig av med en elak make…

3) Såsom i himmelen. Jag tyckte det var lite orättvist att Masjävlar tog hem hela Guldbaggepotten det år det begav sig även om jag gillar Masjävlar skarpt också. Jag gillar framför allt vissa scener i filmen. Som när prästfrun släpper loss och cyklar hem på lyran och sedan skäller ut sin man som är ett exempel på hur man inte vill att en präst ska vara. Eller slutscenen, då grät jag och skvalade som aldrig förr eller senare på bio så till den grad att min medföljande kamrat fick något jagat i blicken när jag inte kunde sluta hulka 🙂

Boknörden, mejla din adress till mig på fiffisfilmtajm@fegus.se och ange om du vill ha priset på gamla VHS eller nya DVD så kommer priserna som ett brev på Posten.

Grattis och TACK till ALLA som lagt ner själ och hjärta på att tänka ut sina tre favvorullar. Det är lättare sagt än gjort.

Publicerat

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.

Publicerat

FANTASTIC MR FOX

Mr Fox är inte bara en charmig liten räv, han är även en slug en. Han vill inte leva sitt liv enkom i sitt gryt med sin familj, han känner att han är gjord för mer och han vill inte dö bitter. Så, han bestämmer sig för att överlista byns rätt otrevliga, för att inte säga vämjeliga, bönder Boggis, Bunce och Bean (på svenska översatt till Bönne, Buns och Bena). Till sin hjälp mobiliserar han skogens alla djur och det krävs sin räv till att lyckas med en sån sak.

Regissören Wes Anderson (som tidigare gjort The Royal Tenenbaums och denna) har skrämt liv i Roald Dahls saga om den fantastiske räven och han har gjort det på ett enastående egensinnigt sätt.

George Clooney är klockren som röst till Mr Fox, Meryl Streep är hans fru och Bill Murray är figuren Badger.

Självklart sevärt, nyskapande och roligt, men ingen film som fastnar i mitt medvetande. Kul underhållning för stunden. Typ.

 

Publicerat

ARGA MÄN UTAN BEN

Ben och Gus är grannar. Bens fru är otrogen och när han kommer på det blir han så förbannad att det går ut över Gus och dom börjar slåss på en åker vilket slutar med att dom båda blir överkörda av en skördetröska, hamnar på sjukhus, blir förlamade från midjan och nedåt och förpassas till ett liv i rullstol.

Livet blir ett riktigt miserabelt helvete för både Ben och Gus som båda tappar gnistan totalt och försöker sluta sitt liv på varsitt håll – men inte ens det lyckas dom med. En dag ses dom igen av en slump på en järnvägsstation och då bestämmer dom sig, dom ska tillsammans ta sig till Finland och stämma den där jävla jordbruksmaskinstillverkaren som förstört deras liv.

Arga män utan ben är en titel det inte går att blunda för. Jag tror att det är den bästa felöversatta filmtiteln i världshistorien (svenska översättningar brukar annars vara riktigt unkna). I original heter den Aaltra, vilket är den finska staden dom reser till.

Filmen är nåt så udda som en belgisk svartvit rullstolsroadmovie med två rollfigurer som jag i början av filmen faktiskt får lite tycka-synd-om-känslor för, men som ju längre filmen går bara blir mer och mer osympatiska. Det är kolsvart humor som jag ibland sätter i halsen, ibland skrattar gott åt, ibland åker skämskudden upp och ibland vill jag bara trycka in en sax i däcket och ge dom båda rullstolspunka så dom ramlar i diket och skrapar näsan.

Sevärt som omväxling till amerikanska actionrullar och svenskt dramatendravel? En film jag gärna ser igen?

På A svarar jag ja och på B nej.

Publicerat

ÅTERSTODEN AV DAGEN

Butlern James Stevens (Anthony Hopkins) har ägnat hela sitt vuxna liv åt att med järnhand chefa över tjänstefolket på Darlington Hall. Han är trogen som en gammal hund, lojal som en älskarinna utan självförtroende och det finns ingenting, ingenting, som kan få honom ur balans gentemot sin arbetsgivare.

Det är 30-tal, det är strax före andra världskriget och på Darlington Hall samlas män med makt från hela Europa för att diskutera politik. Lord Darlington (James Fox) blir både överkörd och fartblind av sina inbjudna vänner med nazistsympatier och går med på att etablera kontakter mellan dessa och den engelska regeringen.

Miss Kenton (Emma Thompson) anställs som ny hushållerska och mellan henne och Stevens blommar en undertryckt förälskelse som inte tillåts så mycket som att pysa ut, inte nånstans. Miss Kenton genomskådar Lord Darlington och tycker inte alls om hans samröre med tyskarna. Stevens kämpar med både sin lojalitet mot Lorden och sin kärlek till Miss Kenton som inte på något sätt får synas på hans oklanderliga yttre.

Återstoden av dagen är ett mästerverk! Det är en explosiv känsostorm i det pyttelilla formatet, det är engelsk överklass, det är mästarna på engelska aristokratfilmer, regissörerna Merchant&Ivory, som ligger bakom, det är Anthony Hopkins som knappast kan bli bättre än såhär, det är Emma Thompson i absolut högform. Det är spännande, det är jobbigt, det är stor passion och det är så infernaliskt sevärt att orden tar slut.

Och GRATTIS till Nobelpriset 2017 Kazuo Ishiguro! Den här filmen är baserad på hans roman med samma namn. Är du sugen på att se någon mer film baserad på Ischiguros verk, kolla in Never let me go. Kanonfilm! Växer för varje titt!

Publicerat

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

Publicerat

(500) DAYS OF SUMMER

Tom (Joseph Gordon-Levitt) tror sig inte kunna bli lycklig förrän han träffar ”den rätta”. Summer (Zooey Deschanel) träffar gärna någon men vill inte hamna i ett konventionellt förhållande. Tom och Summer jobbar på samma hitta-på-nya-gratulationskort-företag och Tom blir jättekär i Summer. Summer gillar Tom med men inte lika stenhårt som Tom önskar.

500 dagar med Summer summeras i en kärleksfilm som inte är nån ordinär romcom direkt. Den är faktiskt vare sig särskilt romantisk eller kul. Ett stort ”jaha” var allt jag kände när eftertexterna rullade.

Zooey Deschanel är så jättefin och Joseph Gordon-Levitt kan tacka sin lyckliga stjärna att Heath Ledger gick bort för alla småroller Heath borde ha fått kommer Joseph att knipa. Han har precis samma minspel som Ledger, som om dom alltid är millimeter från att börja skratta även när dom är gravallvarliga. Så skådespelarna är det inget fel på alls i den här filmen, inte intentionerna med manus heller. Det som saknas är nerv och någon form av gnista mellan Tom och Summer – vilket kan vara nog så viktigt. Det är ju trots allt en kärleksfilm.

Publicerat

CANDYMAN

Helen (Virginia Madsen) ska skriva en uppsats om vandringssägner och när hon passerar ett ghettoområde och ser graffiti föreställande Candyman blir hon nyfiken.

Hon letar upp information och det visar sig att Candyman (Tony Todd), eller Daniel Robitaille som han hette, var son till slavar som på 1890-talet kommit upp sig i världen efter att ha kommit på en uppfinning som gjorde dom rika.

Daniel gjorde en vit kvinna med barn och för detta straffades han med att få handen avhuggen och doppad i honung och sen släpptes tusentals bin loss för att kalasa på honom. Självklart dog han men efter detta har han blivit någon av en legend i detta slumområde. Dom boende är livrädda för honom och ingen skulle komma på tanken att säga Candyman fem gånger framför badrumsspegeln för då kommer han och då dör man.

Helen räds inte detta utan fortsätter forska och leta och varför skulle hon sluta när hon hittar ett gäng ouppklarade mord i just detta område?

Candyman gjordes 1992 efter ett manus av Clive Barker. Jag har sett den här filmen så sjukt många gånger eftersom den en tid i världen var en av dom få skräckfilmer jag hade på VHS. Men den är bra. Den är läskig. Trailern kan du se här men inte om du är under 15 år eller lite lättskrämd.

 

Publicerat

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

Publicerat

JULIE & JULIA

Julie (Amy Adams) jobbar som telefonist på ett försäkringsbolag och får verbal skit i öronen hela dagarna. Hon är gift med en gullig kille och dom har precis flyttat till en risig lägenhet i Queens. Hon har vänner hon inte gillar och som inte gillar henne och när hon närmar sig 30 känner hon ångesten bubbla över. Hon måste göra nåt med sitt liv!

Julia Child (Meryl Streep) flyttar till Paris på 1950-talet med sin man som fått jobb på ambassaden. För att göra något vettigt om dagarna passar hon på att gå en kurs i professionell matlagning eftersom hennes väsen är helt och hållet uppslukad av mat. Hennes dröm är att undervisa i matlagning men hon träffar på två kvinnor som håller på att göra en fransk kokbok på engelska och dom virar in energiska Julia i ett nafs.

I lägenheten i Queens kommer Julie på vad hon ska göra för att må bättre. Hon ska ägna sig åt sina två hobbys: skriva och laga mat. Hon letar fram sin favoritkokbok – Mastering the Art of French Cooking av Julia Child – och bestämmer sig för att på 365 dagar laga sig igenom denna bok och samtidigt blogga om det.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn skriven av verklighetens Julie och passagerna i filmen som handlar om Julia Child är baserade på en massiv brevväxling mellan Julia själv, hennes man och Julias brevvän i USA.

Alltså, det här är ett oklanderligt hantverk och Meryl Streep är Meryl Streep, men det är rätt händelsefattigt. Det är som att köra 50 mil på farthållare i innerfil på motorvägen. Det tuffar på i lagom tempo, det är lite puttrigt och gulligt och så, men det brinner liksom aldrig till. Det blir aldrig intressant.

Klart det är en film man kan se i brist på annat, men nån klassiker blir den aldrig.

Publicerat

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Exakt detta hände 13 augusti 2008.

Två trötta figurer, så nära medvetslöshet man kan komma och ändå stå upprätt, hyr en film.

Sambo (pekar på en film): Den här då?
Jag: Näääää.
Sambo (håller upp Gone baby gone): Den här då?
Jag: Neeeeej, herregud, ingen film med en Affleck i huvudrollen!
Sambo: Den här då?
Jag: Jag vill ha en film med berättarröst. Jag orkar inte tänka på vad den handlar om… Jag vill ha en seg och långsam film som inte handlar om mycket alls.
Sambo: Den här då?
Jag: Okej.

Vi går hem med ”The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford” under armen. En film jag aldrig hyrt om jag haft en puls över 45.

Filmen börjar. Det är gitarrklink och vackra vyer. Efter 40 minuter ska Brad Pitt med följe råna ett tåg. Brad står på rälsen och väntar in tåget, man hör tåget, det kommer där, bakom kröken. Bilden är alldeles svart i många sekunder.
Jag: Guuud va skönt!
Sambo: Ja…kan det inte fortsätta vara så.
Jag: Vilken bra film.

20 minuter senare.
Jag: Duu…vad handlar filmen om egentligen?
Sambo: Jesse James.
Jag: Nähä??
Sambo: Jo.
Jag: Det spelar ingen roll förresten.
Sambo: Du fick din berättarröst i alla fall.
Jag: Ja. Det är bra.

En timme senare.
Jag: Den här filmen tar verkligen aldrig slut…
Sambo: Det verkar inte så…
Jag: Den är inte direkt spännande. Casey Affleck….han är så skitdålig.
Sambo: Han ska vara skitdålig.
Jag: Och skitful.
Sambo: Han spelar nog på att han är sådär ful.
Jag: Jahaa.

En halvtimme senare.
Sambo: Nu tar den nog slut!
Jag: ….
Sambo: Neheeeej…
Jag: Nudå?
Sambo: Nej, inte nu heller, va fan den handlar ju inte om nånting längre. Jesse James är ju DÖD för helvete.
Jag: Nån har satsat miljoners miljarder i den här filmen… Undrar varför…
Sambo: Mmmm…
Jag: Vem bryr sig om Jesse James?
Sambo: Amerikanerna. Han är väl som deras Robin Hood.
Jag: Robin Hood var en snällis. Jesse James är vidrig.
Sambo: Ja.
Jag: NUUUUU!!!!! Äntligen är filmen slut! Gonatt!
Sambo: Gonatt.

Publicerat

CRY BABY

Det fanns en tid då vuxna tyckte att Johnny Depp var lika töntig och snorungevalpig som dagens vuxna tycker om Zac Efron.

Cry Baby kom 1990. Det var samtidigt som Depp gjorde succé i ungdomsserien 21 Jump Street och fick småtjejers hjärtan att slå lite snabbare. Dessa småtjejer är nu både småbarns-och-pubbeunge-mammor och Johnny himself blir inte direkt fulare med åldern.

Hela Wade ”Cry Baby” Walkers (Depp) släkt är kriminella och han är inte guds bäste barn själv heller. Han hör till gänget som kallas drapes och för att förenkla dom en smula kan man kalla dom rockabillybus.
Allison (Amy Locane) är en söt, blond, vanlig, städad medelklassflicka – en square – som Cry Baby kärar ner sig i och som sig bör i filmer i 50-tals-style blir det stridigheter mellan drapes och squares, det är snygga bilar, höga pomadakladdiga rockabillyfrillor och allt detta till tonerna av skön musik med ståbas.

Cry Baby är en apcharmig liten film och förutom Johnny Depp gör Ricki Lake, Iggy Pop, Traci Lords och Willem Dafoe det absolut bästa av sina mer eller mindre stora roller.

 

Publicerat

I COULD NEVER BE YOUR WOMAN

Rosie (Michelle Pfeiffer) jobbar bakom kameran på en ungdoms-tv-serie. Serien behöver en komisk talang till en roll och mitt i när det ser som mörkast ut på auditionen dyker Adam (Paul Rudd) upp som gubben i lådan. Rosie blir betuttad i Adam, inte bara som skådis och de börjar träffas så smått.

Smolket i glädjebägaren är att Rosie inte kan släppa att hon är 45-nånting och Adam 29. Hon vill inte bli sårad, hon vill tänka vuxet samtidigt som hon är upp över öronen kär – i en youngster.

TV-serien blir utbytt, Rosie blir utan jobb och samtidigt får Adam en huvudroll i en humorserie. Rollerna blir ombytta och Rosie blir ännu räddare samtidigt som hennes tonårsdotter börjar jogga på sin snåriga och dåligt snitslade bana in i dejtingträsket.

I could never be your woman är det ultimata beviset för att ingen kvinna över 40 som själv tycker att hon ser OK ut verkligen gör det. För om inte ens Michelle Pfeiffer tycker det, vem fan kan då titta sig i spegeln och säga WOW ostraffad?

I could never be your woman är också det ultimata beviset för att en rätt ordinär kille med humor kan få vilken tjej som helst. Paul Rudd och Michelle Pfeiffer är ett gnistrande par, dom är jättefina tillsammans och deras kemi gör hela filmen trovärdig.

Paul Rudd är dessutom den nya Steve Carell för mig.
Frikort på honom? Oh yes!