Författare: fiffi

Publicerat

TÄVLING

Jag har gått från en liten kobent rookie på filmrecensionsrinken till att hamna överst på Bloglovins lista över filmrecensions-bloggar i Sverige. Det är tamejfan värt att fira!

Istället för att skicka en kletig tårta till dig som läser och prenumererar på bloggen så tycker jag att det skulle sitta finfint med en TÄVLING.

Det jag vill veta är vilka tre filmer som är dina favoritfilmer och en kort liten förklaring till varför.
Du kan mejla mig på fiffisfilmtajm@fegus.se eller skriva i kommentarsfältet, du gör precis som du vill. Vinnaren utses onsdagen den 17 mars.

Vad vinsten är? Det är ett filmpaket bestående av tre stycken petigt och personligt utvalda Fiffis-filmtajm-guldkorn och du väljer själv om du vill ha dessa på DVD eller tummade VHS.

Självklart kommer jag även att recensera vinnarbidraget inom en snar framtid.

Lycka till och tack som fan för förstaplatsen!

[Är du inte redan bloglovinprenumerant kan du bli det här.
Jag vill ju inte riskera att halka ner som tvåa nu…]

Publicerat

RABID

Jag tycker om regissören David Cronenberg. Jag vet inte alltid varför, men jag gör det.

Alla David Cronenbergs filmer har en knepig aura över sig, nåt lite äckligt, nåt skumt, nåt extremt eget. Jag har fascinerats av hans filmer sen mitten på 80-talet ända fram till nu. Det senaste han gjort, Eastern promises, är ett riktigt mästerverk.

1977 skrev han manus och regisserade skräckfilmen Rabid. Porrskådisen Marilyn Chambers fick huvudrollen trots att Cronenberg själv ville ha Sissy Spacek. Filmbolaget sa nej eftersom Spacek hade ”fel accent”, som om det hade spelat någon roll.

Rabid handlar om en kvinna som råkar ut för en hemsk motorcykelolycka. Hon måste opereras för att överleva och en plastikkirurg gör sitt yttersta för att få ordning på henne. I armhålan händer det dock nåt konstigt. Hon får som ett öppning, ett hål, i vilken det sticker ut som en tunn lem, nåt slags tentakel som dels suger blod från andra, dels ser till att dom inte minns något efteråt.

Rabid som film är inte speciellt bra och effekterna känns väldigt charmigt 70-tal. Men filmen har nånting, nåt läskigt, nåt krypande som jag inte kan ta på. Nåt Cronenbergskt. Och ja, jag gillar det här med på nåt vridet sätt. Don´t ask me how or why, but I do.

Publicerat

FLICKAN

Det är 1981. En mamma och en pappa åker till Afrika för att göra skillnad och jobba med viktiga saker och lämnar sin dotter, flickan, hemma med sin faster som mest längtar efter stock och sprit.

Det är sommar, det är Sverige, det är träskor och korta shorts. Det är en flicka (Blanca Engström) som blir lämnad helt ensam när fastern (Tova Magnusson-Norling) hittar en snubbe och även hon hellre pysslar med saker som (hon tycker) är viktigare än att ta hand sin brorsdotter.

Flickan får en hel sommar på sig att växa upp, att försöka överleva, att lära sig livet den hårda vägen.

Ja, det kanske låter intressant på ytan men filmen är ungefär lika engagerande som korpmatch i innebandy. Det är fint filmat, det är flickans ansikte i EXTREM närbild en gång i minuten, det är flugsurr och 80-tals estetik med ABBA-mimande och hela tjofaderittan. Flickan är mycket men den är också så tråkig så klockorna stannar. Jag gnager hellre av insidan på underläppen, det är roligare.

Men visst, helt rätt igenom uruselt är den inte heller. Flickan är bara en oengagerande film och jag är helt likgiltig inför flickans öde. Det tror jag inte var filmmakarnas syfte.

Publicerat

RAIN MAN

Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.

Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.

På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.

Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.

Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.

1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.

Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).

Who´s on first?

Publicerat

Oscar night

Inatt smäller det! Den 82:a upplagan av Oscarsgalan kör igång och förra årets bästa och/eller mest upphaussade filmer ska få sina välförtjänta (?) guldgubbar.

För filmnördar som jag är Oscarsgalan mer som ett smörgåsbord (eller chokladfabrik) med kända fejs än en vettig och rättvis tävling, men jag tycker det är rätt oslagbart att se alla dessa filmstjärnor på en och samma gång så jag sitter gärna uppe hela natten och tittar om jag har möjlighet.

För första gången någonsin är tio filmer nominerade till bästa film. Jag har ännu inte sett alla men klicka på namnen för att läsa recensionerna av de jag lyckats beta av.

Avatar, The Blind Side, District 9, An Education, The Hurt Locker, Inglourious Basterds, Precious, A Serious Man, Up och Up in the Air

Alla nomineringar går att läsa här och det går att se Oscarsgalan live på Kanal 9, på webben eller strunta i den och sova gott istället.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?

Ett medelålders gift par bjuder hem ett yngre blont bar på efterfest. George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor) gör sitt bästa för att förödmjuka och vara elaka mot varandra inför det andra paret som mest behandlas som publik.

Om man häller lika delar sorg, bedrövelse, bitterhet, ren och skär ondska, livskris och äktenskap utan kärlek i ett glas och sen fyller på med alkohol då får man drinken kallad ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Vill jag dricka den?
Är jag intresserad av att se en högljudd och jävligt irriterande Elizabeth Taylor bräka i tvåochenhalvtimme? Är det kul att bevittna Richard Burton när han orerande trycker till sin fru på alla sätt han tänkas kan? Är det bra skit att titta på ett kärlekslöst äktenskapsdrama som bara trampar vatten?

Nej. Inte särskilt faktiskt.

Det må så vara att det här är en klassiker, men då den är gjord 1966 kan jag gissa mig till att samma film utgiven 2006 inte skulle ha gått upp på biorepertoaren ens.

Elizabeth Taylor är en gudabenådad skådespelerska och en riktig kalaspingla, vilket lätt glöms bort eftersom hon nuförtiden mest syns i rullstol i Hänt Extra. Jag förstår att hon fick en Oscar för den här rollen, men jag förstår inte riktigt filmens storhet.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN RIDER IGEN

Om den första filmen om djurdetektiven Ace Ventura faktiskt är en komisk sevärd liten film så är uppföljaren precis motsatsen.

Jag tror personligen att Jim Carrey fick äckligt mycket pengar för att hjälpa filmbolaget suga ur benmärgen ur den första succéfilmen och sen var det inte så mycket mer. Inget manus, ingen som vågade tala om för Carrey att han fan inte är kul, inget hjärta alls, bara skrik, skrän och otäckt jävla överspel.

Jag skrattade inte förra gången jag såg filmen heller och inte ens barnen skrattar nu. Jag litar på dom, mer än mig själv, eftersom jag tydligen är masochistiskt lagd och körde den i repris.

Publicerat

NAPOLEON DYNAMITE

Napoleon Dynamite (Jon Heder) är en gänglig kille med krulligt rött hår och stora glasögon. Han är en sån som indiepopparna på Söder (i Stockholm) tycker är snygg då han är rätt lik norrmannen Erlend Öye i Kings of Convenience.

Napoleon Dynamite är vad man skulle kunna kalla en kuf. En rätt ocharmig kuf. Han har en kompis som heter Pedro (Efren Ramirez) som har mustasch sen består hans umgänge mest av en underlig klunga släkt.

Vad jag förstår så klassas denna film som komedi vilket antingen betyder att jag är hundra procent humorlös eller att den faktiskt inte är så rolig som omslaget påvisar för jag skrattade inte en enda gång.

Att det är en ”independentfilm” vittnar både omslaget och förtexten om och det är inte något som per automatik klassas som dåligt i min värld. P3-musik som företeelse är inte heller dålig, men precis som independentfilm så krävs det en hel del för att jag ska gå ner i brygga och skrika ”MEEEER”.

Jag skriker ingenting till Napoleon Dynamite. Jag försöker hålla mig vaken. Däremot spolade jag tillbaka och såg eftertexterna fyra gånger för det är inte alltid jag får höra en av mina absoluta favoritlåtar i en film. Det gjorde mig glad men det var också det enda.

Publicerat

HIMLENS HJÄRTA

Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) är gifta sedan 20 år. Dom bor i nåt som ska föreställa en överklasslägenhet, har bra betalda jobb och en dotter på 16 år som tydligen kom till när Susanna slutade äta p-piller utan att berätta det för Lars.

Ann (Maria Lundqvist) och Ulf (Jakob Eklund) har varit gifta lika länge men har inga barn. Ann kan inte få några men struntade i att berätta det för Lars innan bröllopet då hon var för rädd att han skulle lämna henne. Ulf vill inget hellre än att bli pappa. Ann tycker han kan köpa en hund.

Dessa par är bästa vänner. Under en middag kommer samtalet in på otrohet och både Susanna och Ulf visar sig känna förståelse för en kollega till Lars som lämnat fru och barn för en yngre kvinna och det sätter igång en spiral av händelser som ingen av dom fyra kunnat förutspå.

Men det kunde jag.

Det var inte ens särskilt svårt faktiskt. Har man sett några pjäser på fina teatern vid Nybrokajen i Stockholm kan man utläsa av dessa skådespelares dramatensvenska när och hur och vart hän det barkar men nu är det här ingen pjäs utan en film – tror jag.

Hade filmens fyra roller spelats av lite mer okända ansikten hade den funkat bättre. Nu överglänser namnen med lätthet rollkaraktärerna. Däremot inte sagt att det är dåligt spelat, för det är det inte. Persbrandt är rent lysande, men han är lysande som Persbrandt, inte som gifte Lars. Detsamma med Lena Endre.

Som alltid med denna typ av svenska filmer så faller trovärdigheten på språket. Jag tror inte en sekund på att när två manliga vänner sedan 20 år sitter och pratar i soffan så säger den ene totalt uttryckslöst:
– Har du nåååågon gång funderat på att bedraaaa Susaaaanaaaaa?

Nej. Den lätta går jag inte på.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN

Vad enastående härligt det var att se om denna med barnen och höra deras glada skratt filmen igenom.

Jag mindes direkt hur (bitvis) rolig jag tyckte den var när den var ny på bio och samtidigt mindes jag hur enerverande det var med detta överspel från Jim Carreys sida. Då var han så ny, jag hade knappt sett honom i någon film innan och jag tyckte han var svinjobbig med detta minspel. Samtidigt är scenen när han och Courtney Cox är på fest hos den rike mannen och ska leta efter delfinen en komisk gräddtårta.

Ja. Det är det filmen handlar om. Miami Dolphins livs levande maskot, delfinen Snowflake, blir kidnappad precis innan Super Bowl och djurdetektiven Ace Ventura (Jim Carrey) blir anlitad att hitta honom.

Intrigen är djup som en uppblåsbar barnpool, men skit samma. Det här är rätt kul faktiskt.

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?

 

Publicerat

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.

 

 

Publicerat

LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV

Syskonen Violet, Klaus och lilla vasstandade Sunny Baudelaire blir föräldralösa när båda föräldrarna trgiskt dör i en brand. Syskonen får bo hos en släkting, Greve Olaf (Jim Carrey) som inte direkt tar sig an barnen av kärlek och omtanke utan för att komma åt förmögenheten dom just ärvt. Och hur gör man enklast det? Jo, genom att döda ungarna.

Han försöker på alla möjliga och omöjliga sätt men trots att syskonen Baudelaire lever ett rätt olycksaligt liv så är dom både kluriga och modiga och lyckas både att hålla sig vid liv OCH få nya fosterhem. Men Greve Olaf följer efter, i nya skepnader, med nya illasinnande planer.

Jim Carrey är strålande som Greve Olaf (Vad annars? Han är som klippt och skuren för det här) och Meryl Streep vrider även hon ur det mesta hon kan av sin lilla roll. Jude Law är rösten till Lemony Snickets och han skulle kunna läsa in telefonkatalogen på kassettband och jag skulle lyssna – med glädje.

Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv är en äventyrsorgie, helt perfekt en ledig sportlovseftermiddag. Det är en sådan film som underhåller föräldrar nästan mer än ungdomarna som jag antar är den egentliga målgruppen, för den är alldeles för läskig för de riktigt små barnen.

Publicerat

BOLT

Bolt är en vit hund som tror han har superkrafter. Hans matte Penny är hans allt och han får användning för sina extraordinära krafter när hon hamnar i knipa, vilket hon gör ofta och överallt.

Penny har nämligen huvudrollen i en TV-serie om superhunden Bolt, men Bolt själv vet inte att hans fiktiva liv är fiktivt, han tror att allt händer på riktigt.

En dag rymmer Bolt från inspelningsplatsen i Hollywood och hamnar av en slump och en flyttlåda i New York. Verkligheten blir påtaglig och frågorna hopar sig för den lille hunden: Vem är jag? Var är jag? Var är Penny och hur ska jag ta mig tillbaka till Los Angeles?

Bolt träffar ett gäng sköna grabbar och en kattjej på vägen, varav marsvinet Rhino är på topp-5 av mina tecknade bifigurs-favoriter genom alla tider.

Jag laddade på alla mina fördomar när Bolt kom. Jag trodde det var ännu en i raden av snyftiga hundrullar a la Lassie och jag backade bara jag såg filmaffischen. Men jag erkänner, jag hade så fel man kan ha.

Bolt är high-tech-datoranimerad-action från första stund. Det är bitvis en komisk pärla, ibland både sorgligt och tänkvärt och orginalrösterna med Miley Cyrus som Penny och John Travolta som Bolt är helt perfekta.

Kan du se den på engelska utan text – gör det och njut.
Kan du bara se den med svensk dubbning (av diverse orsaker) – se den ändå. Det är den värd.