Författare: fiffi

Publicerat

FUNNY PEOPLE

Undrar om Adam Sandler satt på planeringsmötet inför denna film, petade sig i näsan, flinade och sa:

– Kan vi inte testa hur många gånger en snubbe kan säga KUK i en film och komma undan med det? Och nu menar jag inte bara säga KUK utan prata om kukar, jämföra kukar, skämta om kukar, vara allvarlig om kukar och helt enkelt bara vara en….kuk. Vad tror ni? Att som snubbe prata kuk, hur många gånger funkar det i en film? Femtio gånger? Hundra gånger? Tusen gånger? Kom igen, vi kör nu! Vi provar.

Och ja. Adam provade.

Och nej. Tusen gånger funkar inte. Det blir lätt tradigt faktiskt.

Funny people handlar om komikern George (Adam Sandler) som är döende i en leukemiliknande sjukdom. Han har inga vänner, ingen tjej, inga barn – vilket inte är ett dugg konstigt eftersom han beter sig som ett jävla arsel hela tiden. Han får nys om stå-upparen Ira (Seth Rogen) och anlitar honom för att skriva skämt. Ira åker land och rike runt med George och får så småningom reda på hans medicinska status vilket gör att han mot betalning blir Georges tajtaste vän i mannaminne.
George hör av sig till sin gamla flamma (Leslie Mann), sin största kärlek, som han betedde sig som ett svin mot för 12 år sedan. Han vill säga förlåt. Och kuk. Och lite alltmöjligt.

Alltså, Funny people är inte en lätt film att recensera. Den är som ett avancerat kakrecept med lika delar sjukdomsdrama, väntan på döden, känslan av att man kanske borde börja grina, det är humor som inte är rolig, det är skämt som faktiskt går hem, det är en kärlekshistoria, det är otrohet, det är kompisproblem, det är kärlekstrassel, det är KUK hit och KUK dit. Dessutom är filmen lång, seg och uttdragen och hade utan tvekan kunnat klippts ner 20 minuter.

Jag skrattade EN gång, men jag undrar…är det här ens en komedi?

Publicerat

ALIENS IN THE ATTIC

Mamma, pappa, storasyster, mellanbror och lillasyster åker på semester till ett stort hyrt hus tillsammans med sina tre kusiner, farbror och farmor.

Huset invaderas av fyra små aliens och det blir barnens mission in life att bekämpa utomjordningarna innan dom zombiefierar de vuxna med en pil i nacken för att sedan kunna styra deras kropp, tal och tankar med en fjärrkontroll. Men barn kan dom inte göra så med, barn är nämligen ”av en annan sort”.

Dom som har gjort den här filmen är också av en annan sort – den humorbefriade sorten. Nu kan jag inte skylla enbart på att jag är vuxen när jag känner att sågningen är nära, mina barn tyckte inte heller den var någon höjdare.
”Sådär”, sa sonen.
”Äääh”, sa dottern.
”Gäsp”, sa sambon och själv tyckte jag det var mest bortkastad tid, även om det såklart alltid är mysigt med en filmkväll och jag gick på reklamen att Aliens in the attic skulle vara ”underhållning för hela familjen” – vilket det inte var.

Publicerat

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE

1974 gjorde Tobe Hooper skräckfilmsklassikern Motorsågsmassakern.
Den upphaussades som nåt av det vidrigaste som gick att skåda på film, vilket den absolut inte hade gjort om filmen kommit idag.

Men då när begreppet ”videovåld” låg på var mans tunga fick Motorsågsmassakern bli nån slags föregångare för riktig otäck ”slafsfilm”, egentligen totalt missvisande eftersom det knappt finns nåt blod alls i filmen och inga mord sker framför kameran.

Nåja.

2003 tyckte några relativt högt uppsatta hollywoodmänniskor (bla Michael Bay, regissör till The rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers) att det saknades något på videohyllorna – typ en remake på Motorsågsmassakern. Sagt och gjort. Det påtades ihop ett manus, det föstes ihop unga människor med skådespelar-ambitioner, det köptes in jävligt tajta linnen till Jessica Biel och sen filmades det.

Nyinspelningen av The Texas chainsaw massacre är något så ovanligt som en bättre variant av den gamla. För till skillnad från originalet är denna spännande, den är kleggig, den är mörk och hemsk och alla karaktärer i filmen är svåra att tycka om. Utom Jessica Biel.

Jag skiter i att hon visar naveln genom hela filmen och att hon springer omkring med ett vitt genomskinligt linne. Hon är cool. Hon är tuff. Hon skriker inte såntdär brudvrål (Iiiiiiiiiiii!!!) och blir styckad strax efter förtexterna, hon är nya generationens tjej som tar tag i saker, hon löser problem och hon är orädd.

Filmen i sig är helt klart sevärd, mycket mer sevärd än originalet som jag tror att dom flesta ser ”bara för att ha sett”. För i originalet finns inget att se. Här får man se allt.

Publicerat

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.

Publicerat

BERÄTTA INTE FÖR NÅGON

Alex fru blir blir brutalt mördad. Åtta år senare får Alex ett mejl med en filmsnutt från en övervakningskamera. På filmsnutten ser han sin fru. Samtidigt hittas två lik på samma ställe där Alex fru blev mördad och ett blodigt baseballträ ligger strax bredvid, ett baseballträ som enligt polisen binder Alex till samtliga tre mord och han blir den huvudmisstänkte.

Genom hela filmen maler samma mening i mitt huvud:Jag har sett det här förut Jag vet vad som ska hända Jag har sett den här förut Jag vet vad som ska hända.
Men jag har inte sett filmen förut och hela tänket retar mig. Jag kan inte släppa det.

Berätta inte för någon är en franskproducerad thriller baserad på Harlan Cobens bok. Det är franska skådespelare jag inte sett förut och trots att Kristin Scott Thomas är med, hon som definitivt inte är en av mina idoler, så funkar det. Hon pratar ju franska.

Jag har inte sett filmen förut och jag har inte sett nån remake på den men jag har läst boken, vilket jag kom på alldeles för sent.
En film kan aldrig få godkänt betyg om jag som tittar hellre ältar gammalt skit än bryr mig om det jag tittar på för stunden, även om det egentligen är en helt okej, smart och rätt spännande thriller.

 

Publicerat

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

 

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

Publicerat

THE BLIND SIDE

För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.

Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).

Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.

The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.

Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.

För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.

Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!

 

Publicerat

MONSTERS INC

Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.

Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.

Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.

En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.

Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.

Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.

Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.

Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.

Publicerat

WRONG TURN 3

Två fängelsevakter ska förflytta en grupp interner från ett fängelse till ett annat. Självklart tar dom en ”hemlig” väg som ingen vet om. Självklart är det noll täckning på mobilen i just den del av skogen där bussen blir avprejad av vägen. Självklart är det så.

Filuren som prejar bussen av vägen är inte en kompis från förr som vill hjälpa sin polare på insidan ut i det fria, nej, det är en missbildad inavelskannibal som helt enkelt är jävligt hungrig på människokött.

Första filmen i Wrong turn-serien är riktigt spännande och välgjord. Urtypen av en skräckis, javisst, men sevärd och en riktig nagelbitare. Släkten av inavlade människomonster är läskiga som tusan.
Andra filmen var snäppet sämre men fortfarande en sevärd rulle en beige vanlig svennekväll. Men det här? Herregudminskapare vad är detta för nåt?

Skådisar som verkar hämtade från en kulturamakurs i överspel utan handledare. En handling som utskriven på A4-papper bättre hade lämpat sig som hjälpmedel på ett utedass.

Det är blodigt, det är kreativa mordmetoder, det är kapade kroppsdelar åt alla håll och kanter och det är så urkeckigt dåligt att jag bara vill somna in.
Och det gör jag. Bitvis. Ändå missar jag ingenting.

Publicerat

THE DARK KNIGHT

Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.

Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.

När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?

Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.

Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.

The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.

Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.

Publicerat

MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.

Publicerat

TRUE LIES

Nu när det råder James Cameron-feber i världen kan jag inte undgå att skriva om en av hans RIKTIGA toppenrullar.

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) är hemlig agent. Han är så hemlig att hans fru fru (Jamie Lee Curtis) tror han jobbar som nån kontorsråtta som säljer dataprylar.

Harry kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan är otrogen.

True lies gjordes 1994 och var en föregångare inom actionfilm på många sätt, lite på samma sätt som det snackas om Avatar nu. Många av actionscenerna var så påkostade och balla att inget liknande skådats förut. Det kan vara svårt att fatta nu, men så var det.

Likaså James Camerons sätt att filma med färgad lins var nyskapande. Hela filmen är i princip blåtonad. Det räcker att se ett par sekunder från filmen för att se att det är just True lies och ingenting annat. Hur många filmer klarar det bara genom sina färger? Det ska vara Tony Scott´s Man on fire (med Denzel Washington) då han använder sig lite av samma teknik men aningens mer raffinerat: han har något turkost och/eller något gult i varje scen.

True lies är två timmar och en kvart ren underhållning. Inget tjafs, inget bjäfs, full spätta framåt bara. Arnold är bra. Hans sidekick som också heter Arnold men Tom i förnamn är kalas. Jamie Lee Curtis är toppen och hennes strippscen är fenomenal. Det är skämskudde fram, men ändå helt fenomenalt. Hon och Schwarzenegger är ett coola ihop som gift par, vilket man kanske inte kan tro när man bara tänker tanken. Men dom funkar ihop alldeles utmärkt.

Av dom åtta filmer James Cameron gjort har Schwarzenegger spelat huvudrollen i tre. Förutom denna är det även Terminator och Terminator 2 – Domedagen. Undrar om samarbetet tog slut för all framtid i och med denna?

Publicerat

BÄST I SVERIGE

Marcellos pappa vill att Marcello ska spela fotboll. Han vill att Marcello ska bli fotbollsproffs.
Marcello själv hatar fotboll. Han vet vad han vill – han vill ha en riktig kompis och han vill kunna flyga.

Att få en kompis kan verka enkelt men för Marcello är det lika mycket en hägring som en CocaCola-automat i öknen. Han blir mobbad i skolan och det enda hans självförtroende säger honom när han ser sig själv i spegeln är att han är sämst i hela världen på precis allt. Och att kunna flyga, hur ska han kunna göra det när han är världens mest höjdrödda pojke?

När den libanesiska flickan Fatima börjar i Marcellos klass faller en av bitarna på plats: han får en kompis. Fatima är dessutom inte vilken tjejkompis som helst, hon är tuff, hon älskar att spela fotboll och hon får Marcello att känna sig annorlunda inombords. Hon får honom att känna sig bäst i Sverige och vad kan stoppa den bästa lille killen i hela Sverige från att uppfylla sin största dröm – att flyga?

Peter Birro har skrivit manus, Ulf Malmros har regisserat, Mikael Nyqvist spelar pappan och jag mest bara ler. Som barnfilm känns den här som en bortglömd liten rulle och det är synd för den är bra. Den funkade även på mina föräldrar när vi såg den på bio på midsommarafton 2002 och jag har sett den många gånger sen dess.

Det är uppfriskande att se mobbarrullar ibland för det sätter igång sovande aggressioner och empati, såna känslor som aldrig får glömmas bort.

Publicerat

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.