Författare: fiffi

Publicerat

MILLION DOLLAR BABY

Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.

 

Publicerat

ANTICHRIST

Filmen börjar med fem minuter ren och skär filmhistoria.

En man och en kvinna, Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, älskar passionerat till tonerna av Händel samtidigt som deras son tar sig ut från babysängen, upp på fönsterbrädan, trillar ut och dör. Allting filmat i svartvitt, i slowmotion. Det är vackert så hjärtat nästan stannar.

Sen börjar själva filmen. Dafoes rollfigur är terapeut och när han ser sin kvinna liten, totaltförstörd och helt inne i sin egen svarta värld och bestämmer han sig för att hjälpa henne tillbaka till livet.

Spännande? Suggestiv? Stor konst? Nej.
Pretentiöst dravel? Lars von Trier i sitt esse? Ja.

Hade jag vetat efter dom första fem fenomenala minuterna vad jag vet nu hade jag stängt av filmen där och då. Fy satan vad dåligt.

(Tilläggas bör att jag slapp förseningsavgift på hyrfilmen för att jag enligt videobutikskillen ”hade hyrt förra årets absolut bästa film”. Vilken planet kommer han ifrån?)

Publicerat

IMAGINE THAT

Hade Evan (Eddie Murphy) bott på Östermalm i STockholm hade han kallats stekare. Nu är han bara en vanlig amerikansk snubbe med ett lite för välbetalt jobb för sitt eget bästa. Han är nyskild och har rätt svårt med förhållandet till sin 7-åriga dotter Olivia.

Olivia har rätt svårt att hantera livet i stort och har hängt upp sig på en blå handduk under vilken hon gömmer sig för att hamna i sin egen ”bubbla” och prata med sina låtsaskompisar. Den där handduken gör Evan galen ändå till en dag när han får en idé och vill använda sig av handduken för jobbets räkning.

Thomas Haden Church spelar Evans arbetsantagonist och han gör det bra. Men Eddie Murphy….oooooo….Eddie Murphy. Jag minns i min ungdom när Eddie Murphy VAR kung, när han var Snuten i Hollywood, när han spelade huvudrollen i En prins i New York, The golden child, 48 timmar, Boomerang, Ombytta roller – och RAW! Eddie Murphy var cool, han var kul, han var snabb i käften och sa rätt saker med exakt rätt timing.
Nu är han inte riktigt sån.

Kanske kan skvallret om att Snuten i Hollywood IV är i antågande få ändring på den saken, kanske är det den sista spiken i Murphykistan. Men så länge Shrek fortsätter kläcka efterföljare så har han en plats på jorden och inkomstkälla i alla fall, som den klockrena rösten åt Åsnan.

Om du promt vill se en bra film om frånvarande fäder, se inte den där. Se Liar Liar med Jim Carrey istället.

Publicerat

THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.

Publicerat

SHERLOCK HOLMES

Sherlock Holmes för en oinvigt (som jag) var en halvgammal engelskman med tweedblazer, hatt och snugga. Hur Dr Watson såg ut har jag noll koll på, jag kan inte ens krysta fram en fantasibild. Men, det jag INTE tror om dom båda är att dom ser ut som Robert Downey Jr och Jude Law. Absolut noll komma noll procent tror jag det.

Däremot finns det alltså hollywoodproducenter med alldeles sjukt för mycket pengar i bakfickan som tycker just det – OCH att dessa två litterära figurer vore spännande att göra en actionfilm om.

Dom måste ha varit bra påtända när den idén kläcktes och stolta nog att inte inse sin begränsning när filmandet väl rullades igång, för jösses Amaaaalia vad det är är dåligt. Eller, nej, det är beyond dåligt. Det är….ingenting.

Det är en blahaj-story, Robert Downey Jr och Jude Law gör säkert det dom kan av manus, men det räcker ingenstans. Det är tråkigt, det är så irriterande trist att jag märker att jag sitter och noppar ögonbrynen med fingrarna för att inte somna och det är det sämsta soundtrack jag någonsin hört på film. Och det vill inte säga lite.

Publicerat

BAKSMÄLLAN

Tre kompisar planerar en svensexa i Las Vegas två dagar före bröllopet. Med facit i hand var det kanske inte så värstans smart, å andra sidan blev det en rolig film av det hela.

Som tre musketörer och brudens bror, en liten grovskäggig hob, som D´Artagnan svär dom på hotellets tak att what happens in Vegas, stays in Vegas.

Dagen efter kvällen före vaknar kompisarna med massiv baksmälla. En saknar en tand, på toaletten befinner sig Mike Tysons livs levande tiger, en bebis skriker från garderoben och den blivande brudgummen Doug är försvunnen.

Vad hände egentligen?

Bradley Cooper är den gifta läraren, Ed Helms är tandläkaren med en flickvän från helvetet och Zack Galifianakis spelar den lille sjuke skäggmannen. Alla tre är kalasbra i sina roller. Jag skrattar högt, hårt och länge åt denna supergrabbiga komedi som faktiskt håller hela vägen ut.

 

Publicerat

LAW ABIDING CITIZEN

Hämden är ljuv.
Hämden är inte snygg alls men den är brutal, finurlig, blodig och snuskigt genomtänkt.

Clyde (Gerard Butler) är en gift man och pappa till en liten dotter. En helt vanlig dag förändras hela hans liv då två män knackar på dörren, slår ner honom, våldtar och dödar hustrun och dottern.

Clyde överlever och dom båda mördarna hittas. Nick Rice (Jamie Foxx) är åklagaren som på ett kanske inte helt klockrent sätt ser till att bara den ena fälls för mord. Den andre släpps på fri fot till Clydes stora frustration och vrede.

Nu är inte Clyde den lugna familjefarstypen utan mer som en psykopatisk Bobby Fisher och han beslutar sig inte bara för att själv ta död på mördarna – han vill gå ett steg längre. Eller två.

Det här är inte helt illa faktiskt. En actionthriller vars handling jag inte kan förutspå efter första kvarten känns…nyskapande. Och det är det faktiskt. Nyskapande. Javisst, vi har sett psychon på film sen filmkameran uppfanns, men Gerard Butlers Clyde är annorlunda. Det är svårt att rent objektivt se Clyde som en psykopatisk mördare när han hämnas på dom som dödat hela hans liv, även om det är precis just det – och ingenting annat – han faktiskt är.

Publicerat

PINEAPPLE EXPRESS


Slicka av undersidan på din vintersöliga sko efter att du halkat runt i ångande hundbajs.

Ät en kubikmeter korvskinn.

Skrapa upp det som suttit på väggen bakom spisen i 15 år och stek det tillsammans med mögligt bröd.

Gör det, gör precis vad fan du vill men
ett tips i all välmening:
SE INTE DEN HÄR SKITEN!

Allting annat i hela världen känns som mindre slöseri med tid.

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

Publicerat

SOMMAREN MED GÖRAN

Göran (Peter Magnusson) är en innerstads-event-kille.

Han slår knut på sig själv och friar till sin on-off-kärlek Sofia (Alexandra Rapaport)genom att fixa en picknick på en höjd med utsikt över Stockholm, med rutig filt, med champagne och guldring i glaset. Det går sådär kan man säga.

Göran blir singel igen, han vantrivs med jobbet och chefen på eventfirman (Peter Dalle) är en riktig stekarwannabe, men han når liksom inte fram.

Det är sommar. Han blir bjuden på en såndär ”riktig” midsommarfest på västkusten: segelbåtar, märkeskläder, kulörta lyktor och musik, snubbar som tycker dom är avslappnade och lite pittoreska bara för att dom kavlat upp byxorna en decimeter, kvinnor som är mer och ses mer som galjonsfigurer än som vanligt folk.

Göran lyckas få med sig sin bäste vän (David Hellenius) till festen. Han har transformerats till en riktig prakt-toffel efter att ha blivit sambo med valkyrian Ann.

Jag trodde jag skulle klara av att se ungefär en kvart av Sommaren med Göran innan jag skulle stänga av. Jag trodde det här var en riktig svensk kalkon-de-luxe. Det är det inte. Sommaren med Göran är en rätt välgjord film, småputtrig och fnissig handling, välskriven dialog och framförallt är skådisarna trovärdiga. Speciellt Peter Magnusson är riktigt bra (vilket jag aldrig kunnat tro).

Filmen har egentligen bara två missar.
1. Peters nya flamma säger att hon ”bloggar på nätet”. Var skulle hon annars blogga?
2. Göran. En kille som ÄR som Göran, som beter sig som Göran, som bor där Göran bor heter inte Göran. Inte en chans i världen. En Göran i verkligheten heter Pontus eller Sterre.

Publicerat

TERMINATOR SALVATION

Jag gillade första Termintor, jag älskade tvåan. Trean var ett jahaja, varken bra eller anus och nu kommer fyran och man behöver inte heta Saida för att förutspå att det inte är den sista filmen i serien om John Connor, hans mamma, deffade stålrobotar och Skynet.

Terminator Salvation börjar i ett skönt tempo. Marcus (Sam Worthington) har blivit dömd till döden för mordet på sin bror och två polismän. Under hans sista timmar/dagar kommer en läkare (Helena Bonham Carter) och ber honom donera sin kropp till forskningen. Efter många om, men – och en kyss – skriver han på blanketten.

Sen kör det igång. Motståndsrörelsens frontman John Connor (Christian Bale, en av få människor på jorden med alldeles autentiska vampyrgaddar) kör ett stenhårt arbetspass på 1 tim och 40 min för att ta död på Skynets allehanda terminators, både springande, på två hjul, fyra hjul, under vatten och i luften och samtidigt ska han försöka genomskåda den nye snubben – Marcus.

Terminator Salvation är en mörk film. Den går i samma färgskala som insidan på tunnelbanetunnlar. Bara. Enbart. Det blir lite segt för ögonen. Men, för tusan, jag ska inte klaga. Det är trevlig action som man glömmer ganska direkt efteråt och ibland behöver man inte mer än just det. Hjärndöd underhållning för stunden.

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.

 

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.

 

Publicerat

JEAN DE FLORETTE DEL 1 & 2

Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.

För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.

Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.

Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.

Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.

Publicerat

BRONSON

En spelfilm om Charles Manson? Ja, det kunde ju vara trevligt en vanlig enkel onsdagkväll. Han är ju rätt spännande och så har han ju haft ihjäl hon som då var Roman Polanskis flickvän. Jag förstår att det görs en film om honom.

Tjugo minuter in i filmen utbrister jag:
Charles BRONSON???

Ja, jag hade missuppfattat och blandat ihop hela grejen och det som jag vid första anblicken trodde var en boxarrulle och vid andra en inblick i en sjuk massmördares liv och leverne var alltså ingenting annat än en film om Charles Bronson, Englands genom tiderna mest våldsamma intern. De senaste 35 åren har han endast varit en fri man i fyra månader och i 30 av dessa 35 år har han suttit isolerad.

Jahaja.
Intressant?
Nä. Inte på en fläck.

Jag tror inte engelsmännen skulle tycka det var särdeles intressant med en spelfilm om Clark Olofsson heller. För visst underlättar det om man vet vem Charles Bronson är och visst hade filmen fått en lite bättre start i mitt medvetande om jag inte trott jag skulle få se något helt annat.

Likväl. Det är en jävligt skum film. Jag bryr mig inte nämvärt om denna sjuka människas förehavanden. Det bästa i hela filmen är när hans psykavdelning idkar minidisco och kör fri-och-fuldans till It´s a sin med Pet Shop Boys. Då skrattade jag gott för ett par sekunder.