Författare: fiffi

Publicerat

THE HOLIDAY

Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz) känner inte varandra men genom den fenomenala upp-finningen intörnätt loggar dom in på en bostadsbytarsida och får kontakt.

Amanda är jättesnygg, bor i Los Angeles, tjänar massor med pengar, äger värsta flådiga huset och har precis kastat ut sin otrogne snubbe. Iris bor strax utanför London i en liten ödslig stuga. Hon är inte fullt så snygg och blir ständigt blåst av sin player till kollega. Dom bestämmer sig alltså för att byta bostad en tid, men hur ”bara” är det egentligen? Snart märker dom att hela den andres liv kryper närmare och närmare och även bokstavligt talat knackar på dörren.

På ytan kan filmen lätt tas för vilken banal romcom som helst, men skrapar man lite lätt eller kanske till och med bestämmer sig för att se den med öppna ögon och lättsamt sinne så är The holiday en smällkaramell i sitt slag.

Skådisarna är helt perfekta i sina roller. Jude Law spelar Iris bror Graham med den äran och han har verkligen filmhistoriens mest utsökta överläpp. Om Jack Black tycker jag inte, normalt sett, men här funkar han. Jag hade gärna bytt ut honom mot Philip Seymour Hoffman, men jag byter ofta och gärna ut dom flesta manliga filmrollerna mot Philip Seymour Hoffman om jag får bestämma – vilket jag ju inte får – och således är han inte med i så många filmer som han borde. Men, som sagt, även Jack Black slinker igenom med godkänt betyg.

Cameron Diaz spelar lite av Cameron Diaz-rollen som hon ofta gör – klantig, söt och charmig överklassbrud. Kate Winslet maxar sin roll och det hon kan göra med den och tillsammans, som en kvartett, är dessa fyra svårslagna i en romantisk komedi.

Se. Njut. Se om.

 

Publicerat

THE OTHERS

I kölvattnet av kluriga rysare som Sjätte sinnet och med Alfred Hitchcocks sätt att skapa spänning kom den lilla anspråkslösa filmen The others.

Grace Stewart (Nicole Kidman) är sval och smal och graciös som en ejderhona när hon glider fram i sitt stora tomma hus. Maken Charles (Christopher Eccleston) är soldat och saknad i krig och barnen Anne och Nicholas är mest svaga och sjuka.
Grace anställer nytt tjänstefolk, barnen börjar se och höra sånt som inte finns och visst är det så att livet i det själlösa huset inte är fullt så dött som alla tror.

The others är en traditionell rysare. Det är inte latexmonster, inte datoranimerade läskigheter som mer ser ut som nåt ur Scooby Doo än som något vuxna faktiskt blir rädda för. Nicole Kidman är världsbäst på att vara kall, snygg och distanserad. Filmens manus skulle med enkla medel kunnas skrivas om till ett rent teaterstycke och jag tycker att det är filmens styrka – den är liksom simpel men smart.

Hurv-varningar utfärdas utan att filmen för den skull framkallar mardrömmar.

 

Publicerat

BAD SANTA

Billy Bob Thornton spelar Willy, en alkad och jävligt otrevlig snubbe som varje jul jobbar extra som jultomte på varuhus. Som sidekick/tomtenisse har han dvärgpolaren Marcus (Tony Cox). Man kan inte med bästa välvilja i världen säga att deras extrajobbsintentioner hör julen till, alltså att dom skulle vara godhjärtade, empatiska, snälla och givmilda. Snarare precis tvärtom.

Willy är en ladiesman och skäms inte för sig. Han har noll koll på världen och sin omgivning men blir tvingad in i nån sorts familjetänk när han träffar på en ung tjock pojke och en snygg servitris som tycker att Jultomten är det sexigaste som finns. Däremot släpper Willy och Marcus inte sin ide: att råna varuhuset på självaste julafton.

Bad Santa är lite som att ge bort toalettpapper i julklapp eller servera förra årets Aladdinask till Kalle Anka, sådär så chokladbitarna har blivit lite vita och tråkiga på ytan. Det är liksom inte…okej.

Visst, Bad Santa ÄR en julfilm, den ÄR bitvis sjukt kul, men den är också grov, sexistisk, elak och framkallar inte direkt värsta julmys-med-raggsockor-och-knaster-i-öppna-spisen-känslan. Däremot tror jag att filmen kan få den mest luttrade bitterfittan att garva läppen av sig så in med Bad Santa i DVD:n framåt juldagskvällen så blir det liv i släktingarna ska du se.

Publicerat

CADILLAC RECORDS

Leonard Chess (Adrien Brody) har hittat värsta tjejen. Han är jättekär, hon vill gifta sig med honom men han tvekar, han har inga pengar. När Leonard pratar med tjejens pappa om sina framtidsplaner och pappan strör salt i såret genom att håna honom för sin fattigdom och sina polska rötter bestämmer han sig: han ska bli nåt. Han ska tjäna pengar och han ska banne mig se till att han (blivande) fru kan köra en Cadillac.

Lenard Chess startar skivbolaget Chess records och snubblar över en otrolig gitarrtalang vid namn Muddy Waters (Jeffrey Wright). Resten är en framgångssaga med kända namn som Chuck Berry (Mos Def), Willie Dixon (Cedric The Entertainer) och Etta James (Beyoncé Knowles).

Filmen utspelar sig i 50-och 60-talets Chicago där rasmotsättningarna frodas och rock´n´roll är en livsstil. Man behöver knappt vara vid liv för att hänga med i handlingen, men gillar man snygga bilar, 50-talsmusik och Adrien Brody är den absolut värd att se – men kanske bara en gång.

Publicerat

MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER

Georgia (Nia Vardalos) åkte till Grekland för att jobba som lärare i ett år men fick sparken och tog istället ett jobb som turistguide. Jag förstår inte varför hon inte bara åkte hem.
Hon avskyr sitt jobb, hon hatar the low-life-suckers som vanligtvis stavas plånboksstinna turister, hon är helt enkelt en sur jävla kärring som hamnat på fel plats och såna finns det alltför många av i verkligheten för att jag ska skratta åt dom på film.

Min stora feta grekiska semester är nån sorts uppföljare på Mitt stora feta grekiska bröllop, en film som även den lovade mer än den kunde hålla. Men detta formidabla skräp hade aldrig filmats om inte föregångaren dragit in stora högar dollars världen över på low-life-suckers som har en förmåga att se det pittoreska och roliga i sånt jag inte fattar alls.

Jag ville drömma mig bort en stund, se lite sol, få chartersemesterkänslor från TV-soffan. Min stora feta grekiska semester funkar inte ens som inspiration för just detta.

Richard Dreyfuss gör visserligen en mysig karaktär och kanske är det hans tur att ta över grumprollerna som den oftast dötråkige Robert Duvall får i alla filmer och som kuriosa är en av de hjärndöda turisterna i filmen samma kille som drack Jim Carreys kiss i Dum och dummare. Hans karriär har inte gått spikrakt uppåt direkt.

Publicerat

SKENBART

En svartvit film om tåg, kan det va nåt att ha?

Filmen utspelar sig 1945 på ett tåg på väg från Stockholm till Berlin. Med på tåget är Sveriges absoluta skådespelarelit som har att jobba med ett fullständigt lysande manus skrivet av Peter Dalle.

Det är så genialt alltihop, så fullständigt briljant. Små historier vävs ihop i en stor genomtänkt berättelse, det är kärlek, det är mordiska planer, det är en utåtagerande psykotisk homosexuell Gösta Ekman. Jag blir alldeles lycklig och jag vet inte huuur många gånger jag sett filmen. Många är det och fler ska det bli.

 

Publicerat

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.

Publicerat

MILK

Harvey Milk (Sean Penn)är en engagerad kille. Han är engagerad i allt. Han vill förändra världen, han vill bli politiker men han är gay och lever i det konservativa USA, bögskräckens Mecka, vilket inte direkt gör saker och ting lättare. Men skam den som ger sig och Harvey Milk är inte den som ger upp. Han kämpar på och blir till slut Kaliforniens första öppet homosexuelle folkvalde politiker.

Nej, jag berättar inte hela filmen nu, den är aningens klurigare än så. Harvey Milk dör nämligen och inte ens detta kräver en spoiler alert eftersom man får reda på det redan i förtexterna (och antagligen även på baksidan av DVD-fodralet om man bemödar sig med att läsa det, vilket jag sällan gör).

Milk är varken spännande eller särskilt känslomässigt engagerande, men den är välspelad, trovärdig och sann. Sean Penn är som alltid bra. Han är så bra att jag blir lite blasé. Jag blir bortskämd. Står Sean Penn med i rollistan VET man att även om filmen är dålig så kommer det inte finnas en anledning i världen att vara besviken på just honom. Milk är inget undantag. Tvärtom.

Sean Penn fick en Oscar för bästa huvudroll i denna film 2009, vilket jag tycker är ett val baserat på ren och skär feghet från en oscarsjury som bara ville spela safe. Mickey Rourke borde ha haft den.

Publicerat

BATTLE ROYALE

Tänk vilket ramaskri det blev när Expedition Robinson började sändas i SVT 1997. Utröstning, mobbnings-TV, öråd, fan, den första killen som blev utröstad tog ju livet av sig när han kom hem.
Nu är utröstnings-TV lika upphetsande som Bolibompa, ingen bryr sig, ingen tänker ens på det. Men, vad skulle hända om man skruvade åt idén några varv till?

I den japanska filmen Battle royale från 2000 får vi följa med på ett experiment som vid första anblicken känns helt sjukt och vridet och vid andra anblicken så ja…vem vet…det här kanske är framtidens TV?

Ungdomsbrottsligheten urartar i Japan i slutet av 90-talet och staten tar i med hårdhandskarna för att stoppa allt som har med våld och droger att göra, men det hjälper föga, för att inte säga ingenting.

En vanlig klass 9B ska åka på vad dom tror är en skolresa. I verkligheten är det en lotterivinst som militären anordnat. Eleverna sövs ner och förflyttas till en öde ö och när dom vaknar upp har dom alla fått ett halsband i vilken det finns en inbyggd GPS och sprängmedel nog för utomstående ”lekledare” att döda dom.

Eleverna får varsin karta, lite vatten och mat, en ficklampa och varsitt slumpvalt utvalt vapen. ”Leken” går sen ut på att eleverna ska döda varandra med alla till buds stående medel och en elev ska slutligen stå som segrare. Alternativet, att eleverna vägrar eller hjälps åt så att fler än en överlever finns inte. En överlevare – en vinnare – eller så dör alla.

Filmen är egentligen mer intressant som gruppdynamisk idé än som film, men det är spännande och vrickat och rätt äckligt. Skulle du kunna döda din bästa vän för att själv överleva?

Publicerat

CONFESSIONS OF A SHOPAHOLIC

Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat.
Ja, det och ungefär ingenting annat tänkte jag på när jag såg filmen Confessions of a shopaholic på bio i London. Jag tänkte liiite på ifall den 10-årige sonen bredvid fattade nåt av en otextad film på engelska också och ja, han fattade allt vilket säger mycket mer om filmens djup än om grabbens engelskakunskaper.

Rebecca (Isla Fisher, som är ihop med Borat, Sasha Baron Cohen, i verkligheten) gillar alltså att shoppa. Hon har många kreditkort. Hon är inte så bra på att betala av skulderna hon shoppar till sig med kreditkorten. Det går åt helvete med ekonomin och den stackars modemedvetna tjejen måste jobba för att få ihop det.

Det här är inte kul. Det här är inte bra. Det är infantilt och ja, visst, Isla Fisher ÄR söt och ja, hon är jättebra på att gå lite inåt med fötterna och blinka som en äkta bimbo och ha fint lockigt hår, men vad fan, ska inte film vara mer än så?

Jo. I min värld.

Publicerat

ELLING

Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.

På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.

Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.

Det här är en riktig glad-i-magen-film.

 

Publicerat

300

Det här är slaget vid Thermopyle goes fascistoid grabbrulle.

För att orka se 300 med öppna och okritiserande ögon bör man injicera stora kvantiteter testosteron rätt in i solar plexus, man bör smörja in kroppen med tigerbalsam, dricka stora mängder Jäger, använda gödningsmedel som duschtvål månader i förväg för att kunna odla badrumsmatta på bröstkorgen och sedan lära sig skrika OUUUGFF med värsta basrösten och knuten högerhand högt i skyn.

Om någon av dessa punkter inte är avklarade före filmens början så kommer det inte att gå vägen, då kommer man aldrig uppskatta 300 till fullo.

Filmen har stämplats som historisk fantasy och ja, det kanske stämmer. Det är snyggt som tusan, så snyggt att det blir tråkigt eftersom ingenting, absolut ingenting, är på riktigt. Inte ens Gerard Butler ser ut att vara på riktigt.

Jag gav 300 fem försök men somnade alla fem. Nu har jag sett hela och jag förstår varför jag somnade. Det var inget val, det var ren självbevarelsedrift.
Det är en sak att se knappt två minuter häftig trailer, en annan att se 117 minuter ren testoactionsmörja.

Publicerat

MORGAN PÅLSSON – VÄRLDSREPORTER

Morgan Pålsson (Anders Jansson) jobbar som utrikeskorre på SVT. Han drömmer om dom stora städerna, dom viktiga uppdragen, om att bli nåt han redan vet att han är men omvärlden inte är lika säker på.
Han hamnar dock inte i Washington utan i det nordafrikanska lilleputtlandet Maboto tillsammans med kameramannen Robert (Johan Wester). Det visar sig inte vara det sömniga skitland killarna trott då dom en dag hamnar mitt i ett inbördes(?)krig och plötsligt behöver både tänka klart och prestera nyhetsinslag, samtidigt.

Morgan Pålsson är så mycket som en intelligent svensk komedi. Det kan vara parametrar som för dom flesta är svåra att få ihop, men har man den minsta koll på HippHipp-killarna från Skåne så vet man att är det något dom är så är det smarta. Är det något mer dom är så är det roliga och faktiskt, dom KAN agera!

Jag skrattade många gånger, mycket och högt. Morgan Pålsson – världsreporter är en film som funkar från början till slut, utan dödperioder. Det är en film att både se och se om och om Johan Wester ser det här och kan tänka sig en trekant eller bara vill åka upp till Stockholm för att gå på fest i en färgglad lya – mejla mig!
(Jag är inte så knusslig. Vi kan spela TP istället om du vill. Jag lovar att inte vinna.)

Publicerat

JUNGLE FEVER

Jaaaaa, Jungle fever känns lite mossig, så är det. Men även om bäst-före-datumet på själva filmen kanske gått ut är det en underhållande film som tar upp ett tema som aldrig verkar bli omodernt: rasöverskridande förhållanden.

Flipper (Wesley Snipes) är en svart, gift snubbe som är otrogen med nya arbetskamraten, italienskan Angie (Annabella Sciorra). Flippers fru hystar ut honom och han inleder en ”riktig relation” med Angie, vilket inte ses med blida ögon från varken hennes eller hans omgivning. Det är DÄR det intressanta kommer in. Det är nämligen rasism åt alla håll och kanter.

Det är ett skönt gäng skådisar som tillsammans gör den här filmen till ett sevärt litet spektakel. Spike Lee har inte bara regisserat, han spelar även Flippers kompis Cyrus. Samuel L Jackson är alltid bra, John Turturro funkar, Halle Berry gör sin skådespelardebut och Stevie Wonder sjunger i bakgrunden.

Bra hantverk av alla inblandade.

Publicerat

THE READER

Den unge mannen Michael (David Kross) faller handlöst för den äldre kvinnan Hanna (Kate Winslet). Dom inleder ett passionerat och hemligt förhållande där höjdpunkterna, förutom sex-prylen, är när Michael tar fram en bok och idkar högläsning för Hanna.

Några år senare studerar Michael till advokat och som en del i utbildningen bevittnar han en rättegång mot nazistiska krigsförbrytare och får sitt livs chock när han ser Hanna stå inför rätta. Han förstår att Hanna bär på en hemlighet. Han VET att Hanna bär på en hemlighet, men kan han röja den?

The reader är en bra film. Kate Winslet är jättebra, David Kross är söt så jag bara smäter. Problemet, som jag ser det, är att all form av trovärdighet i filmen försvinner när den äldre Michael gör entre. Han spelas av Ralph Fiennes. Ralph Fiennes är som en dyngpöl, han är som insidan av en dammsugarpåse maskerad till manskropp. Så tråkig är han.

Varför kan jag inte ha överseende med detta om filmen ändå är bra? Säg det. Det går inte. Kanske är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra.

Filmen känns som ett försök till snälla-ge-hit-en-oscar-det-är-ju-en-snyftare-med-själ-och-baktanke och visst, stråkarna går på högvarv och det är en tämligen intressant berättelse. Men det är för lite nerv för att bli jättebra när David Kross inte är med i matchen. Det är min syn på saken.