Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.
Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.
Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.
Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.
Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?
Det lilla den här filmen saknar i manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.
1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.
Hej! Så roligt att du hittat in hos mig! 🙂 Särskilt att du likt mig älskar film och skriver om det! Du får absolut lägga till bloggen i din länklista. Ska bli skoj att läsa lite av dina recensioner ser ut att vara massa intressant här inne! Själv har jag legat på latsidan ett tag och inte riktigt hunnit med att recensera lite grejer som jag hunnit se på senaste. Men nu är ju sommaren över och filmsäsongen drar igång på riktigt, så blir det mer skriveri 🙂
Ha det fint! Roligt att du lämnade en kommentar!
MB4Y:
Hej! Du har en jättesnygg blogg och du skriver bra, jag är glad att jag hittade den och det ska bli kul att följa den framöver 🙂 Kan bli en spännande filmhöst, både när det gäller filmer att titta på och att läsa om 🙂
Oj, vilka lovord ! Men helt annorlunda än vad jag tänkt på när jag sett filmen. Haha, 70-talet var verkligen härligt (på film), men modet, färgerna och inredningen var inte riktigt min stil. Fotot är det iaf inget fel på.
The Conversation / Avlyssningen (1974) gjorde ju Francis Ford Coppola mellan de två första Gudfadern-filmerna. Gene Hackman gör förmodligen sitt livs roll, fullkomligt strålande prestation. Paranoian är på topp och även om man sett filmen tidigare är allt inte så solklart.
Sen har du helt rätt, hans karaktär i Enemy of the State (1998) är en äldre version av honom i denna. Man har även en bild från denna film i den filmen när man har en arkivbild på honom. Och så har han sitt kontor i en lagerbyggnad. En kul referens helt klart.
Movies-Noir:
Jag kan lova dig att den brun-beiga färgskalan inte kommer innanför min tröskel i verkligheten, jag har inte en mikrometer som ens andas ”kaffelattefärg” men att få mig att KÄNNA att jag SKULLE vilja ha den typen av inredning och färger hemma – hallå! – det är egentligen en omöjlighet men denne scenograf har ändå lyckats med det. Världsklass på det!
Har faktiskt inte sett den här filmen men Hackman i kombination med 70 tal borde vara bra.
Undrar angående ngt helt annat. har du problem att kommentera saiter som ligger på blogger. Mina kommentarer kommer inte upp hos: Movie noir, Fripp och Another bughunt?
filmitch:
Du borde ABSOLUT se den här, av massor med orsaker 🙂
Angående blogger och kommentarer så har jag inte haft några problem alls där. Jo, ibland måste jag trycka på ”skicka” fler gånger men nåt mer än så är det inte.
Tokigt det där när det inte funkar.
Vafalls, kommer dina kommentarer inte upp på min blogg, filmitch?
Vad tusan?
filmitch: Jag har inte problem förutom med det som Fiffi nämnde att man ibland måste klicka två gånger på skicka-knappen för att det ska gå iväg.
Använder du Open ID för att kommentera på Blogger?
Tack för snabbt svar får maila berörda personer så de inte tror att jag börjat igorera deras bloggar.
Marcus har alltid talat sig varm om den här filmen och den har i ärlighetens namn legat läääänge på min att se lista.
En filmitch skandal!!!! Dags att rensa i tittkön och lägga den här som nr 1!!!! Hahaha
filmitch: Det var tråkigt att höra att det varit problem att kommentera. Hmm, frågan är hur man ska kontrollera det tro ?
Tycker att omslaget av ”De andras liv” påminner om detta.
dan:
Ja, lite faktiskt 🙂
Jag tycker du fokuserar lite väl mycket på ytan faktiskt. Avlyssningen är en av de mest gedigna filmerna som gjorts och det är en film med otroligt bra ljudläggning.
Reagerade själv på Enemy of the State liknelsen. Då hade jag redan sett den här och blev förvånad att de inte använde samma karaktärsnamn.
Harry Caul har givetvis bytt identitet. Han har ju ”gått under jorden”!
Henke:
Givetvis är det så ju! 🙂
Joel:
Det är ju just precis det jag lyfter fram, det som är gediget. Det är som sagt inte många filmer som fixar yta på samma sätt som dom gör här och ser man det från min synvinkel så är inte yta detsamma som ytligt, i alla fall inte i filmsammanhang.
Att ljudet är otroligt bra är ju helt sant, likaså skådespelarna OCH storyn.
Min revy:
http://fripp21.blogspot.com/2011/06/conversation-1974.html
Henke:
Jag är lite förvånad att du ”bara” gav den en trea.
Det här var lovord och inga visor. Har legat på AttSe-listan jättelänge och här kom ytterligare en anledning att göra slut på långbänken. I oktober kanske, kanske om Gud och mina arbetsuppgifter tillåter 😉
Sofia:
Då hoppas jag att Gud är god och arbetsuppgifterna enkla och lättskötta så blir allt till det bästa 🙂
Jag håller med helt och hållet. Vilken film!
Hade ett färdigskrivet inlägg om den här som jag dumt nog hade sparat i ett Word-dokument istället för på wordpress. När hårddisken pajade så försvann det inlägget plus utkast till en del andra. I sådana lägen gäller det att vara Harry Caul-lugn.
Pladd:
Åh vad surt när texter, jobb, försvinner på det sättet. Det är ofta svårt att få lust att skriva om allt igen men jag hoppas verkligen i det här fallet att du orkar och vill göra det, det vore hemskt kul att få läsa. 🙂