”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”
Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.
Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.
I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?
Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.
Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.
”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”
Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.
Man ska inte underskatta 12-åringar. Det fanns ingen större filmbegränsning för mig när jag var i den åldern. Såg på ungefär samma saker då som jag ser på idag. Sen såg jag ju på det med andra ögon, såklart.
Angående filmen känns det som en efterapning som alla som gillade ettan förmodligen kommer tycka är helt okej. Jag gillade ettan, så jag räknar med att den här är just helt okej.
addepladde:
Och det var precis så den var tycker jag: helt okej, bra, rolig, underhållande och mycket väl värd biljettpengarna 🙂
Skönt att läsa då vet jag att jag kan gå med ett lungt sinne då jag älskade ettan. bra när man hittar en kritiker som man vet var man har han eller henne. jag har tre som jag förstått mig på: Jan-Olov Andersson på aftonbladet är oftast ganska balanserad, Emma gray Munthe det hon gillar ogillar jag och v/v. Fredrik Sahlin lyckas väl förmedla vad det rör sig om för sorts film.
filmitch:
Och jag kämpar på för att bli den fjärde. 🙂
Själv har jag nog bara en recensent som jag verkligen lyssnar på (och som ganska ofta tycker som jag) och det är Ronny Svensson.
jamen du är ju given jag trodde inte det behövdes ta upp, jag syftade på de mer amatöriella ( finns det ordet ens? ) recensenterna i mitt inlägg 🙂
filmitch:
Hahahaha! Du är inte bara en backstabber, du är rolig också 🙂