Jag följer ganska många filmbloggare och jag vet att många av dessa gillar att se och skriva om sportfilmer. Jag själv har också en riktig förkärlek för denna genre och ser väldigt gärna verklighetsbaserade filmer men någon form av sportutövande i centrum. Ändå är det få av mina ”homies-bloggare” som skrivit om Battle of the sexes. Ändå har jag inte sett den själv förrän nu. Hur kommer det sig egentligen?
1968 fyllde Billie Jean King (Emma Stone) 25 år och det var första året hon var professionell tennisspelare. Fyra år senare spelar hon fortfarande för småpengar jämfört med männens vinstsummor och hon är kräkless på det. Kvinnorna drar lika mycket publik ändå tycker förbundet att det räcker om dom vinner en åttondel av männens vinstsumma pga det är männen som är familjeförsörjare.
Battle of the sexes handlar om den välkända tennismatchen som gick av stapeln framför hela USA:s TV-kameror 1973 där Billie Jean King går med på att spela en match mot den 55-årige före detta proffsspelaren – och manschauvinisten – Bobby Riggs (Steve Carell) i nåt slags försök att bevisa att kvinnor faktiskt också kan. Varför en supervältränad ung kvinna mitt i tenniskarriären inte skulle kunna vinna mot en nästan trettio år äldre man förtäljer inte historien och jag kan inte sluta tänka på det.
Billie Jean King kämpade oförtröttligt för kvinnors rättigheter på alla plan och filmen vill på nåt sätt visa att hon inte hade det helt lätt privat heller. Gift med Larry (Austin Stowell) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och lojala partner och förälskad i Marilyn (Andrea Riseborough) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och förstående älskarinna så ja, det där svåra är aningens klurigt att känna även om jag kan förstå problematiken.
Frågan jag ställer mig efter att ha sett filmen är fortfarande varför? Varför har inte fler sett filmen? Varför har inte fler skrivit om den? Varför är inte Billie Jean King mer av en feministisk ledstjärna – fortfarande? Hon banade ju väg för så mycket bra! Hon var vältalig, intelligent, stod med fötterna på jorden, tog inga genvägar OCH lyssnade till sitt hjärta. En kvinnlig hjälte om du frågar mig! Emma Stone gestaltar henne hur bra som helst, det finns ingenting att klaga på med filmen, den är liksom bara…mellanmjölk. Lagom. Snäll. Den bränner aldrig till. Men allt detta är inget svar på varför-frågan eftersom man måste ha sett filmen för att kunna bedöma detta.
Sevärd film utan tuggmotstånd. Game, set och match.
