Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.
Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.
Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.
Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.
Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.
Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.
Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.
Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.
Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.
”Men….du…..gråter du?”
”Mmmmm. Lite kanske.”
Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck. Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.
Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.
Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.
”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”
”Tycker du?”
”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”
”Jo, det har du. ”
”Nej.”
”Jo.”
”I vadå?”
”John Carter.”
”John Carter?”
”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”
”Vem spelade han där då?”
”John Carter.”
Klockren recension som alltid 🙂
Jag skall tvinga mig att se eländet nästa vecka. Hört rykten om att Rihanna gör en Oscarvärdig skådespelarinsats…
Anders:
Tack så mycket 🙂
Haha. Jorå. Det blir nog en Bästa kvinnliga birollsstaty för henne i början av nästa år 😉
Utan att ha någon aning om filmen måste väl själva upplägget och motivet bakom att göra filmen inte bli belönat med högre än det minsta betyget som går att ge. Men det kanske är bara jag.
dan:
Motivet att göra den här filmen är nog detsamma som för 99,99% av alla filmer som görs: stålar. Det går inte att argumentera så mycket mot det. Du och jag vill ju inte heller arbeta utan att få lön – eller jag i alla fall, jag kan ju bara prata för mig själv 😉 – men det är klart att jag önskade att det lades ner lite mer krut på historier och manus än på ”bara” effekter. Samtidigt är det (väl) sånthär folk vill se. Jag går ju själv och tittar, betalar 110 spänn och sen gnäller jag på att det är dåligt fast jag visste redan innan vad jag skulle få för biljettpengen. Hur vettigt är det på en skala? 😉
Utan att känna någon som jobbar med film måste jag ändå tro att drivkraften inte handlar om pengar. Så till vida det inte handlar om filmer som denna. Drivkraften kommer oftast någon annanstans ifrån. Men det är min människosyn.
Det är en enorm skillnad att arbeta för en lön och att leva på andras okunskap och slentrianbeteende. Jag skulle t ex inte vilja jobba som bödel. Även om det innebar en betydligt högre månadslön än den jag har idag.
Jag är också tveksam till att människor VILL se sånt här. Tror snarare det handlar om vad som bjuds och vad som framhävs. Lyckligtvis har tänkta kassakossor floppat. Se på ”Seanfrika”. En film som fick mycket PR. Finns även fler svenska exempel som det gått ”dåligt” för än planerat. Låt hoppas att pendeln är på väg att vända även i filmer där alla talar engelska.
Det här är en intressant fråga. Men tyvärr är sånt här något som får en att framställas som en filmsnobb. Men det handlar om samhället i stort. Vad som skapas och varför.
dan:
Jag tror att dom flesta yrkesarbetare vill göra gott, vill väl, vill göra nytta och känna att lönen har ett mervärde, där tror jag inte det är någon skillnad om man är filmmakare, lärare, undersköterska eller VD för Saab. Men jobb som inte inbringar pengar åt något håll är ju ganska ovanliga, likaså yrket bödel, i alla fall nuförtiden. Ideellt arbete är fantastiskt men det går inte att handla för på Konsum.
Som tur är har vi ju alla ett val, betala för att se sånahär ytligheter eller att inte göra det. Sålänge vi betalar så kommer det inte bli färre dumactionfilmer direkt men å andra sidan tror jag inte vi är så många som skulle vilja att det enbart fanns filmer som visas på Folkets bio.
Så det är helt okej att vara filmsnobb, precis som att det är helt okej att inte vara det, Tycker jag då. 🙂
Hm. Gjorde fel 🙁 Skulle skriva ett svar på ditt svar av min kommentar.
Fantastisk recension som definitivt klargjorde för mig att detta är INTE en film jag ska se – jag vet att jag är korkad av o till och betalar glatt 110:- för filmer jag misstänker suger t.ex pirates of …. 2,3 och 4 men man lever på hoppet. här slocknade allt hopp direkt 🙁
Dan jag är böjd att hålla med Fiffi här. Främsta skälet till att man gör film är pengar åtminstone rörande de flesta filmer som går upp på bio. Den bistra sanningen är att folk vill ha lättsam underhållning, det finns utmärkta filmer som är smalare och mer ”intelektuella” men det är sällan de kravlar sig upp på bio eller dvd-toppen vilket de skulle göra OM det var det som folk vill ha. Utbudet finns men folk väljer bort det till förmån för t.ex Transformers 3 så även jag många gånger.
filmitch:
Tack, kul att du tycker det. 🙂 Det var en film som gav mig många infallsvinklar om man säger så.
Fast jag tror nog du kommer se den, om inte förr så när det dyker upp på Voddler 😉
Jag vet 🙁 men jag försöker bara låta lite fåfängt bestämd.
filmitch:
Känner igen grejen. Det är många filmer jag lovat mig själv att aldrig se men så sitter jag ändå där och glor…..och förbannar mig själv…..;)
Då har vi olika syn på vad film är för något och betyder.
Folk kör bil för att det är ett smidigt sätt att ta sig framåt med. Men är det något att premiera när det finns miljövänligare alternativ? Flest människor vill ha lättsam underhållning, ja. Men är det något att premiera när det finns filmer som är gjorda av människor som brinner för konsten?
Ursäkta mina jämförelser om de går till överdrift. Vill bara ge perspektiv.
dan:
Du behöver inte be om ursäkt. Jämförelser behövs. I den bästa av världar skulle kollektivtrafiken vara gratis, cykelbanor breda och ofarliga och alla skulle ha såna fullkomliga liv att lusten efter lättsam filmisk underhållning för att piffa upp en vanlig vardag inte skulle behövas.
För mig handlar det inte om att premiera eller inte premiera. Jag kan uppskatta båda världarna precis som att jag tycker det är helt okej att åka tunnelbana men älskar min bil. För mig är världen inte svart eller vit, det mesta är nånstans däremellan och det gäller att göra det bästa man kan av det.
Visst går det att förändra mycket och jag säger inte att man inte ska försöka om man tycker saker å ting är fel men å andra sidan, vem säger att gänget bakom Battleship inte brinner för konsten? Det kanske är så att deras syn på konst bara kräver en hel massa mer pengar för att bli verklighet än vad tex Carl Larsson behövde.
Världsklass på recensionen!
Fem fiffilurer av fem kan du ge dig själv för den! 🙂
Och kanske månadens roligaste också!
Och naturligtvis kommer jag att se den här filmen! 😉
Tjohoo!
Steffo:
ÅÅåå tack så mycket för dina ord!! Dom värmer mer än du anar 🙂
Haha, klassisk Fiffi-recension! Klart att den kommer att bli sedd förr eller senare. Men har du koll på om idén för Battleship kommer från något mer substantiellt än en dyr prylversion av det klassiska papper-och-penna-sänka-skepp?
Sofia:
Det var ju inte så många metalltransformersufon i det klassiska sänka-skepp-spelet men dom använder sig av spelets rutmönster i filmen när dom ska söka upp det som finns under vattenytan. Några fler likheter än detta tror jag faktiskt inte att det finns.