Badabing! Jag älskar filmens första fem minutrar. Älskar dom! Jag älskar dom så mycket att jag får armsvett och hjärtklappning och jag vill göra raketen med fötter och händer men jag lägger band på mig själv för hur skulle det se ut? Göra raketen på en biograf? Jag skulle typ hata mig själv efteråt. Jag skulle behöva skriva om mig själv, ge en offentlig ursäkt och aldrig mer kunna gnälla på folk som äter baconchips med öppen mun. Så jag avstår men det är ju ingenting som hindrar att jag gör raketen ändå, i tankarna, i hemlighet.
Alltså, dom första fem… Musiken försätter mig nästan i trans, min trötta skalle får välbehövlig vila när jag nästan på ett hypnotiskt sätt faller rätt in i historien om 6-åriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som bor med sin sjuke pappa Wink (Dwight Henry) på en ö nånstans i den amerikanska södern. Jag lyckas hålla mig kvar i den känslan i princip filmen igenom. Jag gillar stämningen, jag tycker det funkar fint med Hushpuppys berättarröst, musiken hjälper till att göra filmen till något som mest kan liknas vid bildsatt poesi eller konstnärlig dokumentär om man så vill.
Efter att bara ha gjort tre kortfilmer är regissören Benh Zeitlin nu oscarsnominerad för den här filmen. Betänk då att regissörerna till tre av årets största OCH bästa filmer inte är det (Kathryn Bigelow-Zero Dark Thirty, Tom Hooper-Les Misérables och Quentin Tarantino-Django Unchained), betänk också att i mina ögon – innan jag såg den här filmen – så är det bara Ang Lee av dom utvalda som verkligen förtjänar en nominering. Jag tar tillbaka det och jag tar tillbaka det med glädje. Benh Zeitlin förtjänar sin.
Med endast 1,8 miljoner dollar i budget har Zeitlin återigen bevisat tesen att bra idéer inte behöver kosta en massa pengar. Det går att göra ”billig” film som blir väldigt bra. Kreativitet är gratis, likaså begåvning vilket den lilla debutanten Quvenzhané Wallis visar med bravur och fick en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga huvudroll som ett brev på posten. I augusti fyller hon tio, kanske med en Oscarsstatyett på hedersplats i bokhyllan. Vem vet?
Det är inte alls en dum film, och inte en av de sämsta som nominerats för bästa film i år. Men inte heller en av de bästa i mitt tycke. Håller med om att den inleder starkt och fångar in en med en gång.
Klart bra för en regidebut, men en fyra blev det inte i mina ögon. 3/5 gav jag Beasts of the Southern Wild.
Movies-Noir;
Det är definitivt inte sen sämsta filmen i årets startfält, nejdå inte alls. En liten pärla skulle jag säga.
Vi får verkligen hoppas att hon inte vinner en oscar för denna film. Även om hon var bra tror jag att den berodde så mycket på regissören och manus. Om någon ska vinna för denna film är det just regissören, det håller jag med om.
Jag såg filmen lite lagom filmfestivalmosig i slutet av en intensiv filmvecka…
http://fripp21.blogspot.se/2012/12/beasts-of-southern-wild-2012.html
3/5
Henke:
Jag tror nog inte hon har en chans på vinst, det är ett tufft startfält och att ge en oscarsstatyett till en (å vad jag känner för att använda ordet toddler just nu, vet inte varför men jag gör det ändå) toddler borde sitta lååångt inne.
Om du inte varit lika festivalmosig, eller sett denna som öppningsfilm, hade det nog blivit en fyra. Det tror jag minsann. 🙂
Haha, jag var också festivalmosig alt. jobbmosig när jag såg den. Håller verkligen med om början av filmen. Då trodde jag att jag skulle få se årets film. Tyvärr missade jag den då jag somnade.
http://jojjenito.wordpress.com/2012/11/17/stockholm-filmfestival-beasts-of-the-southern-wild/
Den var så fin <3
Anna T:
Helt klart! 😀