BEAUTIFUL BOY

Close your eyes
Have no fear
The monster’s gone
He’s on the run and your daddy’s here

Så sjöng John Lennon och Yoko Ono på plattan Double Fantasy och så sjöng David Sheff (Steve Carell) för sin son Nic när han var liten parvel och hade svårt att sova.

Nick, den vackre lille pojken som växte upp till Nic tonåringen (Timothée Chalamet) med det odefinierbara svarta hålet som växte i bröstkorgen och som han försökte få att läka med hjälp av alkohol och allehanda droger. När han får smak för crystal meth är det dock ”kört”, där tar beroendet honom i sina obönhörliga klor och pappa David står handfallen. Vad fan GÖR man som förälder? Hur hjälper man, hur kan man ens förstå att ens lilla oskyldiga barn nu är någon helt annan?

Manuset till denna film är baserad på två memoarer, ”Beautiful Boy” av David Sheff och ”Tweak” av Nic Sheff. Med detta sagt vet vi alltså att filmen kommer sluta så pass ljust som det ändå kan, dvs med att ingen av dessa två dör. Ändå har jag en domedagskänsla från första scenen till nästan den sista. Det är så svart så svart alltihop och så jobbigt för ett föräldrahjärta och samtidigt så väldigt konstigt filmat, klippt och musiksatt att det är nästintill omöjligt att ta till sig filmen.

Jag tycker och tror att det är regissören Felix van Groeningens ”fel” att filmen inte är mer helgjuten än den är. Det känns som han har haft lite för höga konstnärliga ambitioner med en berättelse som inte behöver det för att vara bra. Både Steve Carell och Timothée Chalamet är dock jättebra i sina roller, det finns ingenting att klaga på där. Filmen däremot, nja, nä, som helhet tycker jag den är alltför svag för att bli godkänd men trean är nära.