När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever, allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.
Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.
Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?
Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.
Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.
The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.
Vad synd att du inte gillade den så mycket. För mig var den helt drabbande. Men så hade jag en pappa som dog i cancer och vi kände honom egentligen inte för han var liksom inte öppen så. Det är väl ofta så med film. Det beror på varifrån man kommer.
Jessica:
Ja, det var synd och faktiskt lite otippat då jag liksom brukar kunna ta till mig denna typ av film kanske lite för mycket till och med. Men den var inte dålig på något vis, jag fick bara ingen ”harcorefeeling” för den. Men jag förstår att du fick det med det du varit med om.
Jag gillade faktiskt Ewan McGregor här, fast jag har inte sett filmen du nämner där han har bar underkropp. Inget jag längtar efter att se heller för den delen 😉 Däremot tycker jag han funkar bättre här än t.ex. i Cassandra’s Dream där han kändes lite stel.
Christopher Plummer är en duktig skådespelare och varit så i en väldigt massa år. Eller vad sägs om The Sound of Music (1965) !?
Movies-Noir:
Sound of music, denna uuuuuuunderbara film!!!