När Veckans Bening-temat gick mot sitt slut härom veckan gick Sofia loss litegrann i kommentarsfältet. Hon hade väntat och väntat på en recension av The Siege/Belägringen och nu skulle den inte komma…
Men då jag inte är gjord av stål tar jag självklart till mig såna önskningar och bara dagar efteråt gick filmen dessutom på TV så jag hade ingenting att skylla på. Det var bara att sätta sig väl tillrätta och insupa amerikansk terrorrulle på reklamfinansierad TV-kanal. Tjohoo!
Den amerikanska militären tar en muslimsk ledare till fånga. New York blir centrum för terrorister och det placeras en bomb på en fullsatt buss. FBI-agenten Hubbard (Denzel Washington) är terroristbekämparen som tvingas samarbeta med CIA-agenten Elise Kraft (Annette Bening) och personkemin stämmer väl inte direkt mellan dom två för att uttrycka det milt. General Deveraux (Bruce Willis) kallas in för att stoppa bombningarna som givetvis inte slutat vid en simpel liten buss.
Alla dom här tre höjdarna jobbar för att försvara sitt land men dom gör det på olika sätt med väldigt olika infallsvinklar. Filmen hade verkligen kunnat bli intressant på många sätt men nej, det blir den inte.
Det man inte får glömma är att Belägringen gjordes före 9/11. Det gör faktiskt filmen aningens mer tänkvärd än om den gjorts efteråt och det är nästan så jag undrar om manusförfattaren Lawrence Wright har spått nåt i morgonkaffefiltret som ingen annan kunde se. Filmen är råamerikansk på alla sätt som tänkas kan, men den är lite mer nyanserad än flera terroristfilmer jag sett på senare tid. Det onda är inte enbart ont, det goda är inte bara gott, muslimer är visserligen läskiga och skäggiga (som vanligt) men det finns även moraliskt tveksamma människor med amerikanskt pass i fickan.
Tyvärr faller filmen på sitt eget grepp för överspel har aldrig gjort någon klokare. Jag kan inte sitta i soffan och lösa tankenötter och klura på människans oförmåga att med öppna ögon se på det främmande, jag kan inte göra det när Denzel Washington – precis som vanligt – i sakta mak ska orera högt och tydligt om sin egen förträfflighet. Flera gånger får jag Remember the titans-rysningar och det bådar aldrig gott när det vankas slutbetyg.
Att Bruce Willis knappast är en trovärdig general gör mig inte särskilt förvånad men att se Annette Bening läsa manus inantill och ibland faktiskt ”missa blicken”, hon tittar i fjärran när hon diskuterar som om hon ser något mycket mer intressant bakom kulissen, gör mig nästan lite arg. Fast å andra sidan, efter alla dessa filmer jag sett med henne är den här filmen den enda hon misslyckats i så det är okej. Jag tycker om henne ändå.
Filmen i sig tycker jag inte så mycket om däremot. Den hade kunnat bli så bra, den hade som sagt klara förutsättningar för det och med en annorlunda casting och en bakgrundsmusikansvarig som kanske inte var döv så hade betyget kunnat åka upp ett snäpp.
Är allt okej nu Sofia?
Fripps filmrevyer har också sett filmen.
Du är bäst! 😀 Det här var väl ungefär mitt intryck också — en jätteintressant frågeställning, inte minst tack vare sin kronologi, som totalt slarvas bort av en film som inte vet på vilket ben den ska stå. Fast som jag skrev hos Fripp, jag gillar Tony Shalhoub.
Sofia:
😉
Visst är det lite ledsamt med filmer som inte verkar förstå hur bra som egentligen har kapacitet för att vara. Det är ju precis som med människor. 🙂
Nu var du nästan lite snäll i betyget Fiffi. Filmer av denna sort brukar ge mig exem. Men man anar en ambition någonstans men den slarvas bort. Tack vare The titans har jag numera fått lite svårt för Denzel som tidigare var lite av favvo hos mig. Så här i backspegeln – håller han inte ganska många skitnödiga tal i sina filmer? Visdomsord har han åtminstone ett stort lager att plocka av.
filmich:
Nja, var jag FÖR snäll tycker du? Jag tycker nog det här är en ganska medelmåttig tvåa. En film som går att se i brist på bättre men som jag aldrig kommer att se igen.
Det fanns en tid då Denzel var lite av en favvo för mig med men det känns väääldigt länge sedan nu. Det är nog tur att han inte kan belastas för sina egna manus i alla fall.