En ung blond kvinna ligger i en säng. Sin egen säng. Det känns som att det var länge sedan lakanen såg en tvättmaskin. Kvinnan sover men hon sover inte tungt. En man kommer in i sovrummet. Hennes man, kanske. Han är mycket äldre, mycket fårigare, smutsig liksom och när knäpper upp byxorna, drar ner dom en bit och lägger sig bakom henne, stönar till och hans ansikte filmas i närbild vänder det sig i min mage.
Det har bara gått några minuter av filmen Between 2 Fires och jag pausar. Orkar jag med det här? Hela min kropp säger ”STÄNG AV! Sätt på nån dumjävla komedi med Ben Stiller istället” men nej, jag känner inte för att fega ur idag, jag ska banne mig härda ut.
Den unga blonda kvinnan heter Marta. Hon är 28 år och mamma till Ania som är elva. Dom bor i en gudförgäten håla nånstans i Vitryssland, Anias pappa är död och Marta kämpar på för att hon och dottern ska överleva. Övergrepp är vardagsmat för Marta men när männen börjar kasta lystna blickar efter Ania och gubbludret hon bor med sålt henne till nån hallick får hon nog. Hon får hjälp att rymma till Sverige precis som hennes väninna Gosia gjort en tid innan och fotot hon har på en välklädd och glad Gosia framför en stor och dyr svensk villa med knallröd dörr är väldans tummad. Sverige är en hägring, där är folk snälla. Så är det.
Jag fortsätter titta men klumpen i magen bara växer och växer. Slängen av mansförrakt som jag tyvärr alltid har inom mig förändras och jag skulle kunna drista mig till att kalla det manshat redan en halvtimme in i filmen. Män är grisar, alla män oavsett härkomst. Trots att det är en förenklad bild (om än inte enkel alls) så är det filmat med känslighet och trovärdighet och det är nog därför jag står ut. Jag vill ju veta hur det går för Marta.
Utsattheten, ensamheten, paniken i att vara mamma i hennes situation, att vara så totalt utlämnad till ett främmande lands byråkrati och goda vilja, alltså jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det – egentligen – men under resans gång, medans filmen tuggar på inbillar jag mig att jag vet hur det är, hur det måste kännas. Deras eländiga liv som aldrig får en vändning, räkmackan dom väntar på blir till ruttet bananskal. Sverige är inte ett land av godhet, skillnaden mellan en flyktingförläggning i Norrland, ett fängelse och Martas liv med en våldtäktsman i den vitryska byn är marginell. Gosia bor inte alls i ett nybyggt trähus utan i en sunkig lägenhet tillsammans med sin man Pekka och hon försörjer sig genom att knulla med slemmiga svenska asociala män med hudvita nätbrynjor.
Between 2 Fires fortsätter i Lilja 4-evers anda men trots att filmerna är lika varandra rent objektivt så är dom väldigt olika. Between 2 Fires är filmad på ett betydligt mer jordnära vis. Precis allt känns på riktigt. Alltså det känns, både fysiskt och psykiskt och det är jobbigt som satan.
Att Ipren-mannen är castad som Martas advokat känns till en början helt tokfel men jag köper det efter ett tag och Fredrik Ohlsson är givetvis klockren som äckelpäckel (spelar han inte alltid den rollen?). Bortsett från dessa två (och Joel från bloggen Deny Everything som har en miniroll) så är det, för mig, enbart okända ansikten i rollistan. Det är inte bara skönt, det känns också som en nödvändighet för att filmen ska funka. Och ja, filmen funkar, den funkar som fan på mig.
När filmen är slut är jag likaså. Slut, tom, ledsen och asförbannad. Vilket jävla skithål till värld vi lever i!
Här kan du läsa en intressant liten intervju med filmens regissör Agnieszka Lukasiak.
Ja det här verkade inte vara ngn munter berättelse men då jag gillar fellbadfilmer får den landa på listan. Jag hade läst om filmen någonstans tidigare men halvt om halvt glömt bort den. Bra och engagerande skrivet Fiffi det känns nästan som att jag redan sett filmen åtminstone på det känslomässiga planet.
Roligt att Joel var med får jag hålla utkik efter.
filmitch:
Den är inte munter, inte på en fläck men filmen som berör och stannar kvar i kroppen växer inte på träd och speciellt inte svenska sådana. Det här är en film alla tycka-synd-om-sig-självare borde se när det känns som värst.
Jag hjälpte till på ett litet, litet hörn med statistcastingen på denna film och av den orsaken har jag läst manuset. Det kändes ganska klassiskt men när det gestaltas blir det ju en annan sak. Har hört mycket positivt om den här filmen så jag kommer definitivt se den framöver. Kul att Joel är med. Vi har tydligen haft telefonkontakt angående denna film men mitt minne är skandalöst dåligt. Å andra sidan var det jäkligt mycket som trängdes i mitt huvud hösten 2008… 😀
BlueRoseCase:
Manuset är absolut inget over-the-top eller nyskapande men det är samtidigt det som är svårt men såna här filmer, att göra det enkla så att det känns äkta.
Att stoppa in stora svenska skådisar och en massa kända ansikten i denna typ av film är (ju) det dummaste som kan göras men Between 2 Fires går liksom inte i några klassiska fällor. Riktigt bra gjort!
Kul! Jag skäms över att behöva erkänna att jag inte sett B2F som vi kallade den under förproduktionen. Jag jobbade med prod. och platsletning under produktionen och gjorde även en liten roll i filmen som Fiffi uppmärksamt iakttagit.
Jag minns manuset som väldigt starkt och realismkänslan som stor just pga. valet av skådisar sen måste jag ge en eloge till Diana som hade huvudansvaret över statist castingen. Hon gjorde ett hästjobb med att casta riktiga flyktingar till flyktingförläggningen i filmen.
Joel:
Vet du, det var faktiskt en kul upplevelse det här för jag trodde det inte, verkligen inte, innan. Jag är uppriktigt både förvånad och glad över hur bra filmen var 🙂
Flyktingarna är vansinnigt bra på att spela flyktingar, vilket absolut inte är någon enkel match. Herregud, tänk att spela ”sig själv och sin vardag” på film, hur lätt är det liksom?
Som vanligt starkt skrivet när det är en film som griper dig. Har precis läst klart Utrensning, så jag tror att jag har fått min dos av trafficking och snedvridna könsperspektiv för tillfället. B2F får nog vänta ett tag.
Sofia:
Förstår dig. Jag tänker detsamma efter denna men nu såg jag precis vilken Lovefilm som är på G och det är väl bara att hacka i sig ännu en socialrealistisk svinjobbig skildring… Jag får köra lättsamma romcoms en månad sen 😉