Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.
Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.
Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.
I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.
Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.
Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.
Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.
Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.
Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.
Hackade precis som du – i mig den här filmen igår. Även jag något skeptisk på förhand. Men gillade den.
Gillade framförallt Michael Keaton, även om jag precis som du inte riktigt kunde komma över de där nya tänderna(?). Var precis som att han hade svårt att få fram en del repliker, vilket jag även tyckte man märkte under GG-tacktalet.
Nåja, filmen var trevlig, udda och väldigt kul. Betyget orkar sig upp på en knapp fyra.
Plox:
Dom är intressanta alltså, tänderna. Gluggen och att han liksom läspar när han pratar, det har jag varken sett eller hört förut men det gör honom gullig på nåt vis. Mänsklig.
Instämmer! 🙂
Vrångmannen:
🙂
Spännande! Står på min ”att-se” lista för helgen. Man vill ju beta av Oscars-filmerna i tid. (är det förresten nån som sänder galan??)
Jag har redan innan filmen ett motstånd inför den. Varför vet jag inte riktigt. Hästjazzen..;) hjälper inte upp känslan direkt.
Snowangel:
Än så länge har ingen kanal tillkännagett att dom ska visa galan men jag hoppas ända in i det sista, det bara måste fixa sig.
Hästjazz är inte att leka med men ge filmen en chans ändå, kan jag kan du 🙂
Den här finns givet på att-se-listan! 🙂
Spännande att du sakta gled över och in i engagemanget!
Steffo:
Jadu, det var en annorlunda filmupplevelse på många sätt. Ska bli skoj att höra vad du tycker om den.
Jaaaaaaa! Härligt att du gillade den 😀
Håller med om att man satt lite på spänn i början, typ… lite irriterad. Men ”oron” gick aldrig riktigt över för mig (fast jag älskade jazzen), det var först när filmen var klar som jag kunde andas ut. Puh! Trodde nog inte att Innaritu klarade komedi, men han visade sig briljera, fast behöll ändå pretto-ambitionerna 🙂
Michael Keaton är bra, men bäst är Emma Stone. Men också Edward Norton. Hade glömt att jag nånsin gillat honom.
Cecilia:
Precis, irriterad var man, så himla konstig början. Eller början förresten, hela filmen är ju likadan, det var ju mest att man själv vande sig.
Jag har förstått att Birdman ses som en komedi men jag vet inte om jag tyckte den var så rolig. Var den det? Visst drog jag på munnen några gånger men mest tyckte jag den var…gripande. Skrattade du några gånger under filmen?
Absolut! Jag tyckte den var mycket underhållande (rolig), eller snarare tragikomisk. När han springer i kallingarna t.ex. Fightingscenen mellan Norton och Keaton. Och flera scener med Galifinakis (som jag tyckte gjorde sig väldigt bra i rollen som comic relief-producent).
Cecilia:
Galifinakis har tämligen nedtonad mot vad man är van att se honom, vilket var uppfriskande. Tvärtom med Naomi Watts och inte fullt så uppfriskande. 😉
Fy fan vilken pretentiös jävel han är ändå, Inarritu. Fy fan. Men Emma Stone och Edward Norton var suveräna. Komedi? Tillåt mig att skratta. Eller ska man gråta eller skratta, egentligen? Men ändå en ganska speciell stämning i filmen, mysiga miljöer. Var neutral inför Keaton. Med eller utan tänder. Tyvärr fruktansvärt jobbig musik. WTF? En pretentiös jävel, det där… Jag skulle vilja dränka honom i en regntunna!
Henke:
HahaAHAhhaaahaaHAHA
(Återkommer när jag slutat skratta)
Henke:
Har Alex Schulmans onda ande tagit över dig? Måste jag utföra en exorcism för att få tillbaka gamle gode Henke? 🙂
Är du så arg på Inarritu verkligen? Gillar du inte någon av hans filmer, inte ens Babel? Och regntunna, är det inte lite väl drastiskt, att vilja dränka någon som gjort sitt bästa, som bara gör sitt jobb och som inte ens vill åka till Minnesota och leta gömda skatter med en skitgammalt videoband i resväskan?
Hahahahaha… Nån är bitter 😉
Håller med om att trailern inte var direkt tilltalande, snarare tvärtom. Valde bort filmen på filmfestivalen p.g.a. detta. Men den var inte alls dum, dock tyckte jag den tappade under andra halvan eller åtminstone sista halvtimmen. Norton och Stone försvann också då, vilket var synd.
En trea hamnade Birdman på till slut.
Movies-Noir:
Jag tittade på trailern igen igår för att se om jag omvärderade den efter filmtitten men nej, den är verkligen i n t e bra. Blir totalt osugen IGEN för att se filmen trots att jag egentligen ÄR sugen på att se om den. Trailerantiklimax kan man lugnt säga. Den funkar precis tvärtom mot American Sniper-trailern.