Catherine (Toni Colette) och Bill (Matthew Goode) är ett forskarpar som blir gravida. Den i magen växande sonen ger dom ett uppslag till ett riktigt spännande experiment. Vad händer om man uppfostrar sitt barn på ett heeeeelt annat sätt än man som föräldrar ”borde”? Som i deras fall, ett par intelligenta intellektuella logiskt innanför-lådan-tänkande föräldrar. Vad händer om dom gör sitt ALLT för att uppfostra sonen att bli…konstnär? Vad händer om en son till ett par utstuderat aggressiva föräldrar uppfostras att bli pacifist? Om en dotter till ett par som inte direkt ingår i begåvningsreserven uppfostras till att bli….geni?
Catherine och Bill får igenom sitt förslag och får adoptera Maurice och Maya som syskon till den biologiske Luke och så startar ett psykologiskt forskningsexperiment som inte slutar förrän barnen är tonåringar. Men det slutar kanske inte som föräldrarna ville och trott.
Det här är en ganska hattig och hoppig historia om hålls ihop av en berättarröst (mysiga Fionnula Flanagan) som egentligen inte tillför något. Vissa scener är bra, grundpremissen är intressant men manuset drar åt för många håll samtidigt för att jag ska bli riktigt engagerad. Lite synd kan jag tycka.
Filmen finns att se på Netflix.