För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.
I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.
Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.
Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.
När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.
Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).
Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.
Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)
Black Christmas (2006)
Åh, skönt att inte betyget blev tvärtom 😉 Nu har jag inte sett remaken, men som du påpekar är det något speciellt i 70-tals filmerna. De visste hur man byggde upp stämningen och fick en att komma in i filmerna. I dagens filmer, särskilt skräckfilmer, riktas det hela mer till ungdomarna verkar det som. De känns inte äkta och det blir bara trist och oengagerande.
Movies-Noir:
Tror du inte att även dåtidens skräckfilmer riktade sig till dåtidens ungdomar? Kanske är det därför det är lättare för oss (som inte är typ 18) att se tillbaka och minnas den tidens skräckisar som läskigare, just för att vi faktiskt var yngre – då – och hade den tidens skräckisar som ”mall” för hur en läskig film skulle vara?
Nja, jag tror faktiskt inte riktigt så är fallet. Men visst kan det till viss del vara så. Vissa skräckfilmer var så klart gjorde med ungdomarna i tankarna även då, men de håller inte heller lika bra som de bästa. Å andra sidan var det helt andra tider inom filmbranschen.
Antingen gillar man det eller inte. Förmodligen uppskattar vi lite äldre det mer än dagens ungdomar. Åtminstone de som bara tittar på det nya skräpet och inte vet bättre 😉
Movies-Noir:
Jag tror i och för sig att många ungdomar skulle gilla många äldre filmer om dom bara får hjälp på traven att hitta dom. Och nya filmer får såklart mer genomslagskraft och är enklare att ladda ner. Tyvärr.
Tycker remaken är ännu mera jättesämre. Annars var det här enligt min mening klockrent 🙂
Vrångmannen:
Jag tror att julstämningen i remaken la snällisgrus i mina ögon. Hade jag sett den någon annan tid på året hade den nog fått sämre betyg, för tvåan är INTE stark direkt.
Kunde inte hålla med mer. Remaken sätter ribban genom att sumpa hela inledningen och sedan blir det inte bättre. Men kul att du gillade originalet!
Sofia:
Ja det var kul. Den kommer nog att tittas på fler jular 🙂
Kul att du gillade filmen. Den är även ganska rolig på sina ställen. Kidder är mycket underhållande.
Remaken har jag inte sett – har faktiskt undvikit filmen. En förklaring till att många remakes blir ganska tama är man försöker få stämpeln PG-13 och då faller det bort en del saker som hör hemma i en ordentlig skräckis.
filmitch:
Du missar ingenting om du fortsätter undvika den. Se nån annan B, C, D, Q-film istället och skriv en underhållande recension 😉