Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.
Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.
I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!
Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.
Jo den funkade bra – blev fast och testade de olika vägarna berättelsen vandrade. Black mirror gänget fixade det än en gång 🙂
Ser nu fram mot nästa säsong av serien