När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.
Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.
Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.
Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.
Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.
Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.
Jag gillade filmen som tusan och ser lite annorlunda på filmen. Men du gjorde en jäkligt intressant introduktion till recensionen måste jag säga!
Markus:
Kul att filmen funkade bättre för dig. Den verkar funka bättre för typ alla andra än mig 🙂
Mycket vältaligt, Fiffi.
Jag förstår jämförelsen med färgval till 100% och jag håller helt med. Han har några riktigt iskalla filmer, och jag gillar dem inte heller. Ett annat exempel är Match point, iskall.
God job, Fiffi!
Henke:
Tackar! 🙂
Apropå kall och Match Point så är inte Scarlett Johansson den varmaste av skådespelerskor heller. Inte fullt lika kall som Cate Blanchett men heller ingen Sandra Bullock. Cate är ice-age-blå, Scarlett är himmelsblå och Sandra är en grekisk blå dörr i 40-graders värme på Naxos.
Och jag tycker tvärtom, faktiskt 🙂 Bullock är kallast av de tre, riktigt tråkig, i mitt tycke alltså 😀
Oj. Om du likställer kall med tråkig så tolkar du nog inte Fiffi på samma sätt som jag.
Man kan kalla skådisar kalla eller heta i samma andemening som man kan kalla idrottsmän kalla eller heta. Ta tex en hockeymålvakt. Han kan bli het och rädda i princip vad som helst, sedan kan han bli kall och tappa in vilket skitskott som helst (OS 2002…).
Men det jag tolkar att Fiffi beskriver än något helt annat. Det handlar om hur filmen/skådisen ”kategoriseras” i huvudet. Där kan en varm skådespelare vara dålig eller bra likväl som en kall skådis kan bra eller dålig. Det är olika dimensioner kall/varm och bra/dåligt.
Tycker ja’rå…
Movies-Noir & Henke:
Vilken rolig diskussion 🙂
Färg har en mätbar kallhet/varmhet, det är ren matematik alltså om kulören är varm eller kall. Vad gäller människor är det en annan sak. Retar man sig på någon/tycker den ’är tråkig kanske personen upplevs som kall medans nån man gillar/tycker är kul uppfattas som varm (skådespelare eller fölk i vanliga livet). Å andra sidan uppfattar vi inte alla människor på samma sätt (tack och lov för det) så Sandra Bullock kanske är kall för Christian men varm för Henke.
Jag tycker Cate Blanchett är en kall och duktig skådespelerska men jag skulle hellre gå ut och ta en öl med Sandra Bullock. Det är den skillnaden i utstrålning som _jag_ uppfattar, men smaken är som baken även där 😉
Jag gick och såg denna på bio när den fortfarande gick och förmodligen fick jag precis vad jag kände för just då – för jag gillade den (jag är förvisso inte ensam om det). Med Woody Allen är det svårt. Man vet inte på förhand vilka filmer man faller för och inte.
Jag gillade iaf Blue Jasmine och Cate Blanchett.
Movies-Noir:
Du är ju långt ifrån ensam om att tycka om Blue Jasmine, det känns som alla utom jag och Henke hyllar den. Men vi får väl vara undantagen som bekräftar regeln 🙂
Den här texten är inte Addepladde-approved. 😉
Men jag förstår vad du menar. Det är en (relativt) kall film med märkliga filurer i sig. Också därför den är så bra.
Pladd:
Kul att du gillar kalla märkliga figurer, jag föredrar varma och märkliga 😉
Vafalls, varma Woody-filmer? Tja, låt säga Annie Hall, Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris…
Woody gör helt klart värme bättre än kyla, men även en del kyliga är bra. Manhattan och Crimes and misdemeanors kommer upp i huvudet som bra och kalla filmer. Den senare för övrigt en perfekt ”double ticket” tillsammans med The wolf of Wall Street.
@Fiffi & Henke: Åh, men innebär det här alltså att jag inte är ensam i världen om att inte vara begeistrad i Match Point? Skönt med lite sällskap i så fall!
@Sofia: Du har sällskap! 🙂
Jo, visst. Håller med dig i stort. Det var inte min favorit, just eftersom jag inte kände någonting typ, varken det ena eller det andra. Och sådana filmer ser man ju gärna inte igen. Det tas upp intressant i dokumentären om honom som kom för ett par år sedan, att han gör så många filmer utan någon tanke på att prestera. Det gör ju i och för sig inte ”Blue Jasmine” till en bättre film, men det får en att ha överseende. Eller kanske inte…
dan:
Om man gör film utan baktanke att prestera innebär det att han gör filmer med vänsterhanden och struntar i hur dom blir eller att han med ålderns och framgångens rätt kan unna sig att slippa prestationsångesten?
Jag kan känna att gubben är imponerande som fortfarande spottar ur sig en film om året och det vore konstigt om man tyckte precis lika bra om alla.
Kul med färgtemat! 🙂 Jag diggar inte heller hans andra kalla filmer, t ex Cassandra och Matchboll (eller äldre som Interiors), så hemskt mycket. Det som fick mig att känna mer för denna var den ganska tydligt riktade sparken mot ”överheten”, eller vad man nu vill kalla det, ”den härskande klassen” kanske. Då passade liksom det kalla ganska bra. Och sedan tyckte jag Jasmines syster kändes rätt varm ändå. 🙂
Gustav:
Jo, systern är varm och Chili (Cannavale) är varm men det räckte inte riktigt tycker jag. Ingen av skådespelarna gör bort sig, Blanchett är ju jättebra men filmen ger mig tyvärr inget alls. Den där sparken du beskriver gick mig helt förbi 😉