Det heter two wrongs don´t make a right men det vetefan faktiskt. Ibland kan ett fel plus ett fel faktiskt bli något riktigt bra.
Månadens filmspanarfilm valdes av Carl från Har du inte sett den och han hade en klurig nöt att knäcka. Den första film han valde (Innan frosten) fick premiärdatumet framflyttat en månad, den andra filmen (Borgman) försvann hux flux helt från SF:s sida och A most wanted man och The Salvation hade dom flesta av oss redan sett på Malmö Filmdagar. Det fanns helt enkelt inte så många filmer kvar att välja på.
För egen del blev jag glad åt Carls val. Boxtrolls är en film jag sett fram emot ända sen jag såg första lilla trailern. Den verkade söt, skönt konstig och behagligt höstmurrig i sina färgtoner och med facit i hand stämde trailern riktigt väl med filmen.
Troll som bor i kartonger som dyker upp på nätterna, förstör, skräpar ner, stjäl barn och ost. Det är i alla fall vad invånarna i Cheesebridge tror att boxtrollen är för nåt. Precis som så mycket annat skvaller finns det visserligen ett uns av sanning i snacket men precis som i annat skvaller är det upphöjt till hundra och knappast baserat på objektiv källkritik. Boxtrollen är inga monster och den stulna bebisen Ägg (Eggs) är inte så stulen som man först kan tro.
Ägg är en pojke som växer upp med boxtrollsfamiljen, han hänger med sin allra bästa vän (och ”pappa”) Fisk (Fish) och dom verkar ha mysigt tillsammans. Jag tycker dom allra bästa scenerna i filmen är när Ägg och Fisk spelar alternativa instrument tillsammans. Blickarna, värmen, musiken, ljuden när dom håller takten genom att slå med sina små händer på kartongmagarna. Det är jättefint. Hjärtvärmande.
För att vara en animerad ”barnfilm” är den ibland väldigt mörk och härligt bisarr. Antagonisten tål inte ost – och det äts en heeeeel del ost i filmen – och han får en anafylaktisk chock som gör honom groteskare än Elefantmannen. Detta uppsvällda ansikte ska kureras med hjälp av blodiglar och det är faktiskt rätt äckligt. Slutet är rent makabert och påminner en hel del om Mr Creosotes öde, mannen i Monthy Python´s Meningen med livet, ja du vet. Det är dock aningens mindre grafiskt.
För att summera filmen: jag är lite förvånad att filmen Boxtrolls inte heter Lådtrollen på svenska, jag fick lite panik när jag såg vilka skådespelare som var originalrösterna i filmen och som jag nu missat (Ben Kingsley, Toni Collette, Nick Frost och Simon Pegg till exempel) men samtidigt var det ingen av dom svenska rösterna som direkt störde. Det var förresten synd att listan med dom svenska rösterna bara visades i 1,2 sekunder (och då överdriver jag uppåt), jag uppfattade bara Kim Sulocki och Zara Larsson. Och jag hade mer än gärna sett mer av den lilla scenen som man får se en bit in i eftertexterna.
Det var en idog samling filmspanare som trotsade både 3D-aversion, svenskdubbning och tidig-eftermiddagsvisning-vilket-innebär-väldans-många-små-barn-och-deras-föräldrar-i-publiken. Här är deras tankar om filmen:
Efter att läst din synopsis av filmen får jag en känsla av att vi skulle behöva sätta lite SD:are framför den här filmen. Tänker framförallt på de där tiggeriskyltarna de satte upp i tunnelbanan.
Det lustiga är att filmen har det främlingsvänliga budskapet men samtidigt är superkonservativ i sin bild av överklassen som hotas att infiltreras av snuskiga nyrika uppkomlingar. Fast det kanske kan tala till de många nya SD-anhängarna i Oscars-valkretsarna.
Johan:
Jag tror mer på att sätta hela gänget på Cirkus framför Livet är en schlager 😉
Kul att du och Carl började era texter med samma talesätt. Hajde till lite där. 🙂 På svenska säger man även ”två fel tar ut varandra”. Vi använder det ganska mycket på jobbet i samband med programmeringsfel. Om man gör två fel så blir det nämligen förvånande ofta… rätt. Minus, minus blir ju plus även i matematiken.
I övrigt har vi haft samma funderingar verkar det som, och det gäller de flesta av filmspanarna. Mörkret, det groteska, härliga miljöer och (ibland läskiga) figurer, den osvenska titeln och frånvaron av cred till de svenska rötsskådisarn.
Jojjenito:
Haha, ja visst var det konstigt? Två hjärnor – en tanke 😉
Om jag tänker efter så stämmer det där med att två fel tar ut varandra även privatlivet. Om nåt är såååå fel att det är fel+fel då tar man oftast tag i problemet och då blir det rätt till slut 🙂
Några månader tidigare var jag inställd på The Double, men den senarelades också. SF och min barnhatarkarma konspirerade uppenbarligen för att skydda mig från mig själv. Gott så.
Den där eftertextscenen var verkligen genial.
Carl:
Du ser, det blev bra för alla till slut trots bedrövelser och krångligheter 🙂
Jag har en känsla av att det är ganska vanligt att göra bonusscenerna i animerade barnfilmer lite meta — Pixar är ju också rätt bra på det.
Underbar extrascen! Synd som vanligt dock att större delen av publiken missar den. Nu riktade sig just den här kanske mer till vuxna än till barn, men ändå. Om folk bara kunde lära sig sitta kvar!
Jessica:
Jag hade gärna sett hela filmen igen men på extrascenens vis, det var coolt 🙂