Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?
Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.
Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.
I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.
Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.
Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.
Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.
Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.
Mycket.
Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!
Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).
Skriver under på både mysig, annorlunda och härlig och kan fortfarande nästan inte ta in hur lik Coltrane blir en ung Ethan Hawke (snygg sammansättning av bilder där). Men jag kan också hålla med om funderingarna kring Lorelei, hos ser ut att ha mer hispanic-påbrå. Däremot var det faktiskt inget jag direkt störde mig på, bara en notering sådär.
Och du, hette inte mamman Olivia?
Sofia:
Jag minns inte vad mamman hette, vet inte om jag hörde hennes namn… Gick in på Imdb och kollade och där stod det bara ”Mom”.
Härlig spot on på fotografierna där. Känner ett antal människor som säkert har det precis så i trappen. (själv har jag ett koppel bilder på ungarna på väggen i hallen…dock mest från när de är små)
Och det här låter ju verkligen som något man måste få ta del av!
Den där varma känslan tycks ha drabbat alla som skådat verket! Låter lovande. 🙂
Steffo:
Ja verkligen, det är en finfin film, en måstefilm skulle jag vilja säga. Den skildrar även väldigt bra den där känslan man har som förälder när barnen börjar bli stora och är på väg bort, på väg in i sitt eget vuxna liv. Ganska gråtigt på sina ställen, i alla fall hos mig.
Bra jämförelse med Hem till byn eller Våra bästa år. Här ser man kanske ett exempel på att långfilm har mer slagkraft än tv, när man trycker ihop tolv års uppväxt till tre timmar. Storymässigt är väl Våra bästa år överlägsen, men i genren uppväxt håller jag verkligen med om att det skapas en viss magi när skådespelarna åldras i samma takt som rollfiguren och det spelas upp i högt tempo.
Undrar hur mycket Ellar Coltranes liv kommer utvecklas till Synecdoche, New York eller Truman Show.
Carl:
Oj vilken tankevurpa det blev där. Synecdouche, New York eller Truman Show, vojne…stackars pojke….;I
Helt ok jämförelse med Hem till byn, även om jag vill framhålla den signifikanta skillnaden att vi inte får se delresultat från Boyhood längs vägen. Det hade varit mer likvärdigt om Herr Bratt spelat in sin serie under alla dessa år men inte visat någon av säsongerna förrän efter allt var inspelat…
Personligen håller jag det för helt osannolikt att vi får se filmen om Mason ålder 18-30. Eller har du läst att de ska ske? Men visst vore det att ta detta filmprojekt till ännu högre höjder! 🙂
Jag trodde att du skulle slå till med 5/5 efter Malmö, men jag läste tydligen av dig fel…
Du verkar ta castingen av syrran som en större grej än vad jag någonsin gjorde. Har inte tänkt på hennes annorlunda utseende alls förrän jag läste din text. Hade hon bruna ögon och alla andra blå? Som min mor har bruna och jag blå… Mamman i filmen (Patricia) såg iofs ut som om hon hade blonderat hår… Sen har vi ju bilder som dessa:
http://www.metro.us/wp-content/uploads/2014/07/Still12.jpg
http://photos.vanityfair.com/2014/07/21/53cd83f1a92859c669bf3bcf_hawke-boyhood.jpg
Samt:
http://www.answers.com/Q/What_is_Patricia_Arquette's_natural_hair_colour
Henke:
Boyhood var nog aldrig uppe på en gjuten femma för mig, inte ens direkt efter visningen, men nära är det, jättenära.
Jag har inte läst något om en fortsättning men å andra sidan var det ingen information man fick om Before-filmerna nummer två och tre heller och Linklater känns som en klurig typ, jag tror inte det är helt osannolikt med en fortsättning.
När jag läste din recension och såg dina utvalda bilder så slog det mig vad lika syskonen ändå var även om dottern inte är lik sina föräldrar. Kanske drog jag för stora växlar på ögonfärgen men det var så det kändes under filmens gång. 🙂
Just det, är Ellar lik Lorelei? Jo men bilden jag har precis över betyget i min revy ser man att de faktiskt har samma näsa! Kul. det hade jag inte tänkt på.
Mmm, full pott alltså. Jag kan förstå det någonsans, även om jag aldrig kände att den var i närheten av ett toppbetyg. Den hade ett småtrevligt flyt och man blev ju aldrig uttråkad. Men det kändes ändå som man borde kräva mer av en film än att se tolv, vanliga år i en familjs liv.
Som projekt är det ett högt betyg. Kan mycket väl tänka mig att det blir en hel del Oscarsnomineringar. Men som filmupplevelse sett till manuset, prestationer och allt annat så är den inte mer än godkänd i mina ögon, tyvärr. Glad att ha sett den, men lite synd att den inte fick mig att känna mer när man lagt ner så mycket tid (minst sagt) på att skapa något unikt.
Så här skriver jag om Boyhood idag.
Movies-Noir:
Njaaaa, nästan full pott, den fick ”bara” en fyra. 😉
Jag tycker man fick jättemycket handling i filmen även om det ”bara” är tolv vanliga år. Finns det nåt som heter vanliga år förresten, är en uppväxt nånsin vanlig? Jag tycker det var uppfriskande att det inte hände värstinggrejer, även om perioden med den alkoholiserade maken säkerligen inte var enkel för familjen.
Jessica, Sofia och jag pratade en del om det i Malmö strax efter vi sett filmen, om det var så att filmen blev starkare per automatik om den som tittar själv är förälder. Jag tror det. Jag tror det är mycket som kommer ”gratis” av att man själv kan sätta sig in i situationen med barn som växer upp. Å andra sidan har vi alla varit unga och varit där själva.
Full pott blev det inte, sant 😉 Kändes nästan som det på texten, kanske det som gjorde det…
När man kommer in i en film som fångar en under de nästan tre timmarna förstår jag att man verkligen gillar den. Önskar att den gjorde det med mig också. Och det behöver inte vara tragedier eller jättedramatiska saker som händer. Jag kände bara att den inte tog det hela till en ny nivå. Det dalade istället en del under sista timmen eller så.
Sen måste jag säga att vad jag blev mest ”besviken” på var att man egentligen inte fick en riktig inblick i pojkens liv. Inte på det unika sättet jag hade väntat mig och hoppats på. Trodde och hoppades helt enkelt att det hela skule vara sett ur hans synvinkel hela tiden. Kan vara lite det som gjorde att jag kände ”var det inte mer än så här” under filmens senare delar…
Movies-Noir:
För egen del tycker jag att det mest unika är att när man tittar på en film som Boyhood så fattar man att om Masons liv är unikt så är allas våra liv unika. Ett vanligt liv ÄR unikt – det med. 🙂