BRIDGET JONES´S BABY

Det är ”nåt” med långa torra män. Nåt odefinierbart, lite som smaken av koriander. Hur ska man annars kunna förklara kvinnors dimmiga blickar när Colin Firth visar sig i bild? Han är fuktig som mossa efter en skogsbrand men det spelar ingen roll, han har ”det”.

Samma ”det” har inte Renee Zellweger. Tycker jag. Jag tycker hon är otroligt ”o-det:ig” men inte ens det spelar någon roll eftersom hon ÄR Bridget Jones och har så varit i två filmer redan. Synd att hon spelade över så infernaliskt i dom första två filmerna bara. Förväntningarna på denna film är nämligen noll och ingenting hos mig men jag märker i takt med att biosalongen fylls att kvinnorna runt omkring mig är av annan åsikt. ”Äntligen en ny Bridget Jones-film!” verkar dom tänka medan jag är mer i synk med min reptilhjärna som kör mantrat: mysigt-sitta-still-dricka-kaffe-mysigt-sitta-still-dricka-kaffe.

Så kör filmen igång och redan under förtexterna känner jag att jag ler. Jag ler mer under dessa två minuter än under hela förra filmen. Bridget har nån form av swag jag inte uppfattat henne ha förut eller så är det helt enkelt Renee Zellweger som är mer bekväm i sin normala smala kropp än hon var i den ”uppätna tjocka” som det skrevs spaltmeter om när första filmen var aktuell. Alla manér och överspelsklyschor hon drogs med i ettan och tvåan är nämligen helt borta här. Nu behöver hon inte ”spela tjock” utan kan slappna av och thank you Lord vilken skillnad det blir.

När filmen börjar fyller Bridget 43 och hon fortsätter följa min aktuella ålder minus ett. Hon är singel, hon är barnlös MEN hon har ett bra jobb och en mysig lägenhet (eller ska jag skriva och istället för men?). Hon går på begravning och springer på Mark Darcy (Firth). Dom har inte setts på tio år och han är gift nu med en långbent brunett vid namn Camilla. Nån vecka senare ska hon bli gudmor till sin kompis barn och på dopet träffar hon på Mr Darcy – igen – och det visar sig att han inte längre ÄR gift och att känslorna dom emellan inte riktigt slocknat helt. Så det blir lite härlig återförening mellan lakanen.

Mellan begravningen och dopet har Bridget dock hunnit besöka en musikfestival med sin roliga kompis/arbetskamrat Miranda (Sarah Solemani) och där fått till en lyxtälts-bortamatch hos en snygging vid namn Jack (Patrick Dempsey). När hon några veckor senare upptäcker att hon är gravid kommer den jobbiga frågan som ett brev på posten: vem är pappan? Jack eller Mark? Ångest, förvecklingar, knasigheter och en hel del frågetecken hopar sig – såklart.

Det här är en romantisk komedi som klockar in på strax över två timmar. Sånt funkar ju aldrig. Det här den tredje filmen i en serie som inte var kanonbra ens från början. Jag menar, vem orkar med en trea, egentligen? Det här är en film som fick mig att både mys-skratta och fin-gråta. ALLTSÅ HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Jag trodde mitt Bridget Jones-hjärta var gjort av sten men närå, där satt jag och hade det alldeles förträffligt fint och – tro´t eller ej – jag KÄNDE TILL OCH MED IGEN MIG i Bridget! Ja faktiskt, hon dansade loss till Gangnam Style sådär som jag också kan göra ibland. Med vingar på ryggen. Som tur är stannar igenkänningen där. Det räcker liksom bra så. Men filmen är supermysig. Härlig nästan. Och Renee Zellweger, ja, jag gillar henne med. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta!

Pssst. Spontana applåder i salongen när filmen är slut – på en pressvisning, det händer aaaaaldrig. Men det hände efter den här filmen. Just sayin.

Jag pratar mer om filmen och min förvåning att den var så bra i avsnitt 54 av Snacka om film.