När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!
Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.
Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!
Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!
Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!
Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.
Jag blir alltid lika nyfiken om det är ett Hpllywood-påhitt det där att alla amerikanska tjejer ska ha längtat efter gräddbakelsebröllopet sedan den dag de kunde stappla sig nerför en kyrkgång. Kan inte riktigt se poängen med att längta ihjäl sig efter, inte själva äktenskapet och tvåsamheten och allt det där, utan själva bröllopet. Om det är sant, snacka om att lägga upp sig för besvikelser av bibliska proportioner.
Sofia:
Med tanke på alla hyllKILOMETER av bröllopstidningar som finns "over there" så är nog inget hollywoodpåhitt egentligen, tyvärr…
Men börjar det inte se ut lite så här i sverige också? Åtminstone i vissa kretsar?
Hollywood ska ha en eloge för att de kan berätta klyschiga historier bra. Var ett bra tag sedan jag såg den här men minns att jag tyckte den var rätt hjärndöd men lite småunderhållande. Jag är inte alls förvånad att du gråter på slutet. Den typen av manipulation är Hollywood svinbra på, händer mig rätt ofta i liknande filmer…
jodokast:
Det har du rätt i. I vissa kretsar är det en riktig tävling det där med att gifta sig, vem som har flådigast klänning, högst tårta, dyrast ring…
Men visst blir man förbannad när man sitter där och bölar fast man egentligen inte vill?
Både och måste jag säga, visst det är konstigt när man känner att man egentligen inte borde falla för det samtidigt så är det ju skönt att veta att man inte är empatilös?
Skämt åsido jag tycker att den här typen av film alla gånger är bättre svenskt pretto drama ex.
jodokast:
Nejdå, vi är fulla med empati with-a-little-help-from-the-stråkar 😉
Svenska prettodramer kryllar det ju av, precis som det gör av denna typ av film och dom är underhållande på lite olika vis.
Denna typ av film för stunden, svenska prettodramer att skriva sågningar om 🙂
haha resonerade som du tills ganska nyligt när jag insåg hur illa det är ställt med svenska relationsdraman så jag har bestämmt mig för att bojkotta dem tills vidare.
Har förresten jobbat ett par dagar på Så Olika som du recenserat. Den känns verkligen som den passar in i den här fållan av filmer om jag får vara lite fördomsfull.
jodokast:
Jag tycker det är skönt att se svenska filmer ibland, eller franska, tyska eller finska för den delen, för att få nån motvikt till allt det engelskspråkiga jag ser.
Men ofta när jag sen har sett den där svenska, franska, tyska eller finska filmen så förstår jag lite bättre varför dom flesta filmer jag ser är just engelskspråkiga.
Försöker också att se en del internationella grejer men det är mer än språket och stjärnkulturen som gör att Amerikanska filmer är dominerande.
jodokast:
Å andra sidan, tänk så vansinnigt mycket ren skräp som produceras i USA. Procentuellt är det säkert högre än i Sverige, men det märks inte lika mycket.
Ibland undrar jag om det verkligen är så? Är ju sällan man verkligen hajar till på nya svenska grejer som är bra… Sommaren med Göran, Tjenare Kungen och Snapphannar är tre produktioner jag kommer på på rak arm.
jodokast:
Maria Larssons eviga ögonblick, Bröllopsfotografen, Storm…