Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig jätteglad
– för en svensk film där folk pratar med flyt, utan styltig dramaten-svenska, växer inte på träd.
Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig lite ledsen
– för klichén av en byhåla är precis lika välgjuten som fördomarna om blingblingfolket runt Stureplan och för att huvudrollskillen Robin beter sig så jävla illa när han glömmer sig själv och sin bakgrund och leker tuff fast han var tuffare innan.
Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig irriterad
– för jag hatar att känna mig lurad.
När vardagsrummet i det för övrigt helt orenoverade 70-talshuset hemma hos fabrikörsfamiljen i Molkom är tapetserat med tapet 724-81 från Sandbergs kollektion Miki och kostar 525 kronor rullen då säger jag bara: ÄPP-ÄPP-ÄPP, den lätta går jag inte på. Jag blir skeptisk, direkt, mot allt i hela filmen när jag ser en sån grej.
Jag vet att jag är arbetsskadad men jag retar mig på sånt. Som den arbetslösa familjen i filmen Offside, som har hela huset tapetserat med Sandbergstapeter för 500 kronor rullen och jag VET att dom hade fnyst åt priset på Borosantapeter om det varit verklighet.
Men, bortsett från min anala fanatism för färg och tapeter: Bröllopsfotografen är jättebra. Den sitter kvar i magen, i hjärtat, i hjärnan och det har inte hänt med en svensk film sen jag såg Glädjekällan och störtflodsgrinade ända från Filmstaden på Regeringsgatan till sängen i Fruängen och det var lääääänge sen.
Måste ju kolla vad du skrivit om denna,nu när jag äntligen sett den. Håller med om en 4:a, trots att jag inte behövde lägga energin på att reta ihjäl mig på tapeter. 😉 Enda felet var kanske att jag hade högre förväntningar, efter "Smala Sussie".
Jaana:
Det roliga är att filmen håller även efter en andra tittning. Och DET är inte så vanligt med svenska filmer 😉