Tommy (Jake Gyllenhaal) är familjens svarta får. Nyss utsläppt ur finkan blir han hämtad av brorsan Sam (Tobey Maguire) som är militär, lyckligt gift med Grace (Natalie Portman) och pappa till två söta flickor. Vad Tommy än gör, vad han inte gör, så jämförs han med den lyckade brodern och då speciellt av deras grinige far (sam Shepard).
Sam är utposterad i Afganistan, han åker dit, han blir dödad, Grace blir ledsen och Tommy finns där i närheten, som tröst och stöd men Sam är inte död, han har blivit tillfångatagen av våldsamma afganer och kommer så småningom hem igen. Men hemma är inte detsamma som innan han åkte. Sam själv är inte samma person och vad är det egentligen som hänt mellan Grace och Tommy?
Brothers är hollywoodversionen av Susanne Biers danska film Bröder. Jag har inte sett den men det skulle förvåna mig mycket om den INTE är bättre än denna remake. För hur det än är, Sam och Tommy känns inte som Sam och Tommy, dom känns som Spindelmannen och Jack Twist, speciellt eftersom musiken i långa stycken påminner om den i Brokeback mountain. Just det problemet kan inte finnas med danska skådisar i huvudrollen (om skådisen inte möjligtvis heter Mads i förnamn och Mikkelsen i efternamn).
Brothers är som en gäspning. En såndär fin-middags-gäspning när man försöker dölja tröttheten i handen och le mot sin bordsherre samtidigt. Brothers är ingen dålig film men den berör heller inte ett jota. Brothers är som om en stjärnkock ska laga spagetti och köttfärssås: det finns ingenting att klaga på, det är gott men det ligger ingen möda bakom och ingen själ i slutprodukten.
