Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.
I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.
Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.
Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!
Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.
Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.
Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje
Kul att du gillade filmen såpass mycket ändå. Jag var ännu hetare på den. Älskade Kristen Stewart framför allt. Vilken var en av flera överraskningar med filmen. 🙂
Henke:
Kul att en 81-åring fortfarande kan överraska, både med filmens slutresultat och personregi. Kan man få fason på Kristen Stewart är man banne mig BRA!
Jag har märkt att jag har svårt för Jesse Eisenberg när han spelar nån annan än Mark Zuckerberg. Därför funkade inte riktigt den här filmen för mig. Men Kristen Stewart var ju riktigt bra. 🙂
Jojjenito:
Spelar inte Jesse Eisenberg alltid Jesse Eisenberg? Och i vissa filmer passar han bättre än i andra? 🙂
Nu gillar jag visserligen alltid honom men den där snabbpratande nervösa approachen tyckte jag var som handen i handsken i och med att han spelar Woody-karaktären i den här filmen.
Det är möjligt att han alltid spelar sig själv och för mig funkar det bara när rollfiguren inte ska vara likable.
Men gillade honom i The Squid and the Whale, men då var han väl inte riktigt torr om öronen.
Håller i likhet med grabbsen ovan med om det mesta, inte minst briljansen i garderobsscenen. Men var kärlekshistorien så himla mysig? Jag fäste mig inte något särskilt vid den måste erkännas.
Sofia:
Jo, visst var den lite mysig? Lite? Va? 🙂
Jag kanske upplevde den som för ensidig för att tycka att den var mysig?
Sofia:
Så kan det ju vara 🙂