Hajfilmer alltså, jag äääälskar hajfilmer! Även undermåliga hajfilmer älskar jag. Med den informationen i bakhuvudet, här är mina tankar om Cage Dive, aka Open Water 3: Cage Dive.
Det här är ännu en film där man ”hittat en filmkamera” och sedan berättar historien sanningsenligt ”som den var”, som om den var sann. I princip ALLA av dessa filmer (Cannibal Holocaust exkluderad) lider av ett gigantiskt problem: det är ASTRÅKIGT 90% av speltiden! För att det ska bli nån form av ”spännande” historia behöver man ju visa vissa av karaktärerna och när dom är totalt ointressanta längtar man bara till att det ska dyka upp en vrålhungrig haj. Och det gör det ju. Såklart. Men fram tills dess är det zzzzzzöööööömnigt värre.
Det finns en scen när det kommer en jättestor våg, den spolade jag faktiskt tillbaka och såg flera gånger för jag mådde så illa av den. Känslan just där var väldigt autentisk och jag fick nästan inte luft. Och jag måste säga att från den scenen har filmen mig i ett skruvstäd. Kameran är liksom filmad så nära allas ansikten att det ibland känns som att jag är där, med dom och DET är inte en behaglig känsla. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara kapsejsad i hajtäta vatten, än mindre utan vare sig båt eller livboj. Nä fi fan alltså, vidrig tanke rätt igenom.
Filmen finns att hyra på Itunes och jag skulle säga att den är värd sina 49 kronor.
Klart man ger rullen en chans i väntan på Meg 😀