Om du inte sett Memento så säger jag bara: Se den! Om du redan har sett Memento så säger jag: Se den igen!
Första gången jag såg den här filmen såg jag den igen alldeles på direkten men med spolknappen intryckt under pekfingret. Jag var som bortblåst i huvudet, jag fattade inte vad jag nyss sett, vad jag upplevt eller att det ens går att göra begriplig film på det här sättet.
Att Christopher Nolan är världsbäst på att använda tiden nästan som en egen rollfigur i filmer visste jag inte då men jag vet det nu. Han gör det ibland och när han gör det gör han det så jävla bra.
Leonard (Guy Pearce) har drabbats av minnesförlust men inte vilken sådan som helst. Han minns det som har varit men han har noll närminne. Han minns så lite att han tatuerar in viktig information på kroppen för att inte glömma bort den. Minnet försvann från den dagen hans fru blev våldtagen och mördad, efter det är allting svart. Nu ska han hämnas, han ska hitta mördaren och sättet han gör det på är annorlunda mot det mesta jag sett förut.
Memento är själva essensen av Christopher Nolans regissörskap tycker jag. Egensinnigt, spännande, häftigt, knasigt, snyggt och med en skådespelarensemble som inte är helt självklar för stunden. Guy Pearce hade gjort Priscilla – Öknens drottning sex år tidigare och L.A Konfidentiellt, större än så var han inte och Carrie-Anne Moss hade precis gjort Matrix men bortsett från det så var hon ingen A-skådis direkt men Nolan går på magkänsla och jävlar så bra det blir!
Det här är en film som ska undvikas en halvseg vardagskväll. Memento kräver uppmärksamhet och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer får du tillbaka. Det är som att äga en vandrande pinne eller vilket annat kramvänligt husdjur som helst. Betygsmässigt är den så nära en femma den kan bli utan att det slår över, den saknar den där sista känslomässiga touchen för att jag ska bli upp över öronen tokförälskad men jag går där och skrapar med foten, blinkar sakta, låtsas att jag har Lady-och-Lufsen-Ladys mörka ögon och låååånga ögonfransar och nånstans önskar jag att jag hade en tallrik spagetti med frikadeller framför mig som jag kunde dela med min favvo-Christopher för där nånstans, där mellan öronen finns en hjärna som jag är grymt nyfiken på. Jag gillar hur han tänker för jag förstår inte allt. Han är inte uppenbar, han är klurig som ett söndagskorsord i en morgontidning och jag gillart. Som fan.
Det var för länge sedan jag såg den för att kunna bestämma mig mellan fyra eller femma, men visst är den enastående bra! Att inte bara använda tidsvändningen som en häftig narrativ grej, att kunna göra en film som är både snygg, tankeväckande och spännande tycks vara lite av Nolans varumärke.
Sofia:
Det är ju så häftigt att filmen är spännande ända in i det sista trots att man sett vad som komma skall. Det här är verkligen filmkreativitet på HÖG nivå 🙂
Japp detta är en bra film. Nolan lyckas med ett smart grepp att göra en ganska enkel historia till något större. Skulle vara intressant att se filmen ”baklänges”.
filmitch:
Prova vettja. Det var kul att se den baklänges även om ljudet inte hängde med.
Fortfarande Nolans bästa film. Batman-sagorna når inte upp Memento till fotknölarna.
David:
Det är ju inte riktigt samma typ av filmer, jag tycker dom är rätt svårjämförbara, för att inte säga diametrala.
Okej…. Men du och alla andra som recenserar film gör ju exakt detsamma exakt hela tiden. Hur kan man ha samma betygskala för en Rambofilm, Hitchcock och Chaplin? Hur kan man jämföra helt olika filmer?
David:
Att betygsskalan är detsamma gällande alla filmer är inte detsamma som att jag jämför alla filmer med varandra. Jag jämför en Rambofilm med andra actionfilmer inte med Det sjunde inseglet och jag jämför således Dark Knight Rises med andra serietidningsfilmer, inte med romcoms eller skräckfilmer. Till exempel.
Okej då förstår jag mer hur du tänker. Memento är ändå en mycket, mycket bättre film än Batman-filmerna, med jämförelse eller utan. Och en jämförelse mellan Rambo och Sjunde inseglet skulle ändå bli intressant. 🙂
Fortfarande Nolans bästa film enligt mig. Håller om och om igen och skapar en otrolig stämning filmen igenom. En solklar femma.
Movies-Noir:
Och en sånhär film som håller för omtittningar trots att man vet om ”twisten” måste ju vara något av ett mästerverk.
Håller med. Det är en av filmens starka sidor och det är också en av fördelarna med hur den är berättad. Ingen storfilm vad gäller budget och sånt, men man har lyckats perfekt med de medel man hade. Och Guy Pearce är inte alls dum i huvudrollen, likaså Joe Pantoliano!