För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?
Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.
Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.
Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?
Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.
Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.
Bra revy Fiffi. Vi gillar denna film lika mycket/litet.
Men du, det var väl ändå två år sedan vi höll på med svininfluensan och massvaccination etc?
Henke:
Menar du det? Är det TVÅ år sedan? Jag kunde ha svurit på att det var förra året, jag har ju ont i armen fortfarande av sprutan ju! 😉
Nämen skämt åsido, jag var hundra procent säker på att det var 2010 men jag kan mycket väl ha fel. Tiden går så himla fort att jag knappt vet hur gammal jag är längre så jag litar på dig, du har alldeles säkert bättre koll på detta än jag 😉
Jo, jag var i exil i Göteborg då… Det glömmer man inte så lätt!
Henke:
Förstår det 😉
Kan det vara så att filmen började för stressigt och bra för att sedan tappa ? Det blev liksom tvärtom och fokus skiftade från panikslagna människor till hur det går till att hitta ett vaccin. Så upplevde jag det för jag var helt inne i filmen från första scenen, men tappade intresset allt mer. Musiken var en av ljuspunkterna, likaså håller jag med om Matt Damon som funkade bra (de flesta var iofs bra, men han stack väl ut lite mer).
Jag ville ge Contagion mer än en trea, men nu blev det just 3/5. En film jag nog kan tänka mig att se om en dag och kanske höja lite, lite.
Movies-Noir:
Ja, visst var det så. Den började i hundranitti och var superintressant men sen hann man liksom inte med att känna något. Det händer jättehemska grejer men det finns ingen tid att tänka över det. En fru dör – klipp – Laurence Fishbourne åker taxi – en son dör – klipp – Jude Law har konstig keps. Men var tog Matt Damon vägen liksom?
En lite onödigt hoppig film tycker jag, men ändå bra på nåt vis. Min trea är rätt stark 🙂
Mmm, jag håller med. Personligen tror jag filmen, som vi varit inne på, hade fel tempo. Man borde känt det där obehaget under sista halvtimmen, inte fått lyssna på en jobbig bloggande Jude Law och se när vaccin framställs. Men absolut sevärd är den.
Movies-Noir:
Japp, det är den helt klart och nu väntar världen på Haywire 😉
Jag gillade den här mer än du, men det berodde nog mest på att jag jobbat en massa med såna här frågor. Jag är lite insnöad på området och tyckte det var kul att de fått till så mycket rätt. Dock blev det filmiska lidande av det. För många historier att hålla reda på.
Jessica:
Kul att höra att filmen är så pass verklighetstrogen, sånt kan ju vara svårt att avgöra för någon som inte är insatt i ämnet.
Det var också något jag hade hört, att de lyckats få det realistiskt, vilket jag tycker man känner när man ser filmen. Och det är bra i sig, men kanske för mycket fokus lades på just detta…
Vad betyder ordet småflobbig förresten?
Henke W:
Att man väger några kilo för mycket, att kilona kanske inte sitter på dom bäst strategiskt placerade platserna på kroppen och detta i kombination med ganska sunkig klädsel.
Är böjd att hålla med: Musiken var mycket bra, filmen rivstartade och jag satt och nickade gillande i biostolen. Nickandet övergick tyvärr ganska snart till ett gäspande 🙁
Filmitch:
Intressant att filmen verkar ha samma inpact på dom flesta av oss 😉