När både Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan simultant svandyker ner i Shakespeare-poolen och ger honom fullt utrymme på sina bloggar under samtliga söndagar i mars så svischade jag om lite i mitt måndagsschema, även jag hade nämligen ett litet Sheakspearerelaterat inlägg på lut.
1595-1596 skrev William Shakespeare pjäsen The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet och fyrahundra år senare hamnade historien i den australiensiske regissören Baz Luhrmanns händer.
Alltså det här var en sån jäkla cool film när den kom. Jag såg filmens första tio minuter på repeat på VHS, spolade fram och tillbaka, fram och tillbaka, wow alltså. Klippning, bokstäver, färger, musiken, allt var så härligt annorlunda. Nu ser jag filmen och skrattar i byxan. Var det inte 1996 filmen hade premiär? Det känns som…1936. Filmen är så jäkla lökig alltså, den känns mer som en parodi än en tragedi och jag kan inte ens se det jag förut tyckte var så ballt. Luhrmanns Strictly Ballroom (från 1992) och Moulin Rouge (från 2001) håller betydligt bättre, det är en enorm klasskillnad.
Om någon mot förmodan inte redan vet vad Romeo och Julia handlar om så handlar den om två adliga familjer boendes i Verona där Romeo tillhör släkten Montague och Julia släkten Capulet. Familjerna ligger i fejd med varandra men när Romeo (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) och Julia (Claire Danes) blir kära i varandra tror och hoppas dom på att familjerna kan bli sams. Ungdomlig naivitet kan vara så….förödande. Samtidigt så….vacker.
Det bästa med filmen är samspelet mellan Leo och Claire. Kärleken dom emellan känns verkligen äkta. Leo har en cool flottig lugg och Claire ler med ögonen. Lite överspel här och där kan jag ha överseende med. Men resten. Filmen som helhet. *skakar på huvudet* Baz, vad hände där egentligen? Och Lovefool med Cardigans, det var så STORT att ett svenskt band hade med en hitlåt i en film. Hade vi varit med om det sedan Roxettes hemska ballad i Pretty Woman?
Filmen må vara ett magplask men Romeo och Julia som duo är i det närmaste perfekt. Två söta unga människor, tokkära i varandra, tillsammans mot världen. Jag kan inte värja mig mot sånt.
Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.
Härligt att fler får en släng av Shakespearesmittan 🙂 Även om filmen inte riktigt höll. Jag hade exakt samma upplevelse som du när den kom — så jäkla cool! Och jag kan nog tycka att den har hållit lite bättre än du tycker. Men inte som Strictly Ballroom förstås…
Sorry, tack för ping förstås
Sofia:
Strictly Ballroom! Vilken PÄRLA det är! Vågar man se om den? Har du gjort det, nyligen alltså?
S.B vågar man se om det var bara nga år för mig sedan sist – den håller än 😀
Den här har jag bara sett en gång men den står i hyllan redo för omtitt ngn gång minns att jag fann den ok vare sig mer eller mindre.
filmitch:
Det kanske är läge att förlänga Shakespearetemat så du får med denna? 😉
Beror på vad du menar med nyligen 😉
https://bilderord.wordpress.com/2010/08/27/strictly-ballroom-1992/
Sofia:
Det får man klassa som nyligen tycker jag 😀
Älskar betyget!
Ibland är vi överens i alla fall 😉
Jag håller helt med om att delar är rent parodiska. Skådespelarna verkar inte alls överens om vilken sorts film de gjorde. Däremot tyckte jag att den är bättre nu än när den var ny, mycket för att jag nu kan se att Leo faktiskt är riktigt bra. Claire Danes däremot…
Carl:
Håller med, Leo är bra här. John Leguizamo däremot, gosh alltså, han måste verkligen skämmas över det här ”jobbet” eller vad det nu är han tycker sig göra. Men jag tycker Claire Danes sköter sig. Vad var det du retade dig på med henne?
Fiffi:
Det krävs en särskild skolning eller talang för att fixa Shakespeare-lingot. Leo är nog den enda som lyckas hålla den nivån, medan Danes, Leguizamo m.fl. låter som om de inte har en aning om vad de säger. Som det där klippet från Stockholms filmfestival när Wes Anderson pratar svenska. I täta scener där de spelar mot Leo blir det riktigt obekvämt.
Carl:
Du sätter huvudet på spiken där, har inte tänkt så förut men givetvis är det därför Leo känns så klockren i filmen, man tänker knappt på att det är ”shakespearespråk” när han pratar.