En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.
Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.
Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).
När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.
