Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.
Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.
Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.
Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador. Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.
Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.
1. Charles Bronson är en undermålig skådis.
Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.
2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.
3. Jeff Goldblum är med och han är ond.
Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.
4. Det är filmmusiken från HELVETET!
Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.
Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.
kommer få ångest när jag ser den..
gillar du musik? kika gärna förbi mig om du vill. just nu lagt upp ett utkast till en ny låt jag kan behöva feed back till. välkommen xxxx
Mandy:
Jag var inne och lyssnade och lämnade en kommentar 🙂
Vill man se bra skådespeleri ska man inte se en film med Charles Bronson. Förväntar man sig en strålande film ska man nog inte heller ödsla tid på Death Wish. Det är inte en klassiker, däremot en kultfilm. Kultfilmer brukar kunna vara halvdåliga, som denna är, men även ha en charm som de flesta andra saknar. Hur kul är det inte att se Bronson bli gramse och ge sig efter bovar. Jag gillar det, det är humor, och filmen var väl en av de första hämndfilmerna av den här typen som inspirerade många andra.
Jag ger nog filmen bara 3/5, så det är ingen favoritfilm. Men i mitt tycke finns det tillräckligt för att filmen ska vara värd att se, även om det är mycket 70-tals sunk. När det gäller musiken minns jag den inte alls, men har noterat i en av mina gamla recensioner att jag inte heller gillade den. Samtidigt har jag hört värre 😉
Movies-Noir:
Vet du…det vetetusan om jag hört något värre i filmmusikväg faktiskt. Åtminstone kan jag inte komma på något på rak arm som är ens i närheten av så genomvidrigt som detta. Fy fan, det skar genom märg och ben men om jag ska försöka gräva fram nååågot positivt med det så höll det mig i alla fall vaken 😉
Du får nog ta och kolla upp definitionen av begreppet kultfilm. Death Wish är ingen kultfilm, där emot är det verkligen en klassiker!
Tommy:
Antar att det var Movies-Noir du svarade då det var han som benämnde den kultfilm. Jag däremot är skyldig till att kalla den klassiker, fast jag då egentligen inte förstår varför.
Fiffi, vilken typ av musik var det? *frågar jag så där lite torrt akademiskt*
Jojjenito:
Vidrigt jävla osynkat knasjazzande. Typ när femton instrument ska stämmas INNAN en stor konsert, fast så lät det genom heeeela filmen.
Fiffi: Haha, jag vet hur det känns. Jag ogillar också sådan musik där man tar en massa instrument och det för en hel del oväsen. Jag har som sagt hört värre och jag noterade att musiken faktiskt hade en del bättre partier. Jag vet att jag hört värre iaf, men jag tänker inte försvara musiken i denna film 😉
Tommy: I min värld är klassiker en (oftast) bra äldre film. Men det är klart att andra kan kalla den klassiker. Däremot är kultfilm något jag personligen tycker passar bättre på Death Wish. Men sen om det är den officiella termen eller inte, det är en annan fråga.
Movie-Noir:
Jag var så irriterad att OM det fanns bättre partier så satt jag nog och andades i en brun papperspåse då.
Tack för referensen, men vad SYND att du inte gillade den. Visst, musiken är ett kapitel för sig, man studsar lite inför Jeff (även om jag tycker att han funkar) och Mr Bronson är lite träig men för mig slog den ändå an någonting. En helt ok berättad historia med bonusintressanta funderingar. Tyckte jag då 😉
Sofia:
Ja, det var synd, riktigt synd. Jag trodde inte alls jag skulle reagera på detta sätt av filmen, jag trodde helt ärligt att jag åtminstone skulle kunna se den som en hygglig trea. Men det händer ju att förväntningarna har fel ibland 😉
Två betraktelser:
Fiffi ang. Filmmusik har du sett orginal Apornas planet? Där talar vi om musik som skrämmer iväg sina tittare. Nu var det länge sen jag såg Death wish så jag kommer inte ihåg musiken men Apornas planetmusiken glömmer jag aldrig 🙁
Frasen Vän av ordning blev aningens ruggigare, dyker upp som signatur av och till i lokalpressen. Vem döljer sig bakom dessa signaturer 😉