Helga (Macha Méril) är ett medium, hon ser saker ingen annan ser, hör människor prata som inte är i närheten, känner saker och upplever saker som inte har hänt. Än. Nu ska hon ”uppträda” på scen, framför en publik, visserligen med två ”sidekicks” som har hennes rygg men likväl, hon sitter där framme och är tämligen utlämnad.
Mitt under frågestunden känner hon plötsligt av något i salongen, eller kanske någon. Någon därinne har mördat och kommer dessutom mörda igen. Helga skriker, hon upplever sig genomborrad av en kniv, allt är mycket verkligt och mycket otäckt för henne.
Hon berättar lite senare för professor Giordani hur hon tänker, att hon kommer att skriva ner allt hon sett på papper och överlämna det till honom under morgondagen. Det hon dock inte vet är att någon smyger bland pelarna och hör det hon säger. Denne någon ser givetvis till att döda Helga innan dagen blir till en ny.
Musikläraren och jazzpianisten Marcus Daly (David Hemmings) ser Helga bli mördad genom fönstret, hon bor typ granne med honom. Som ögonvittne hamnar han såklart på polisstationen för vidare förhör och i samband med det skriver journalisten Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) hans namn i tidningen. Detta gör att han letar upp Greta samt bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är. Han har ju ingen aning. Mördaren kanske läser tidningen och har siktet inställt på honom som nästa offer?
Det är ändå rätt coolt att i en film från 1975 få se en man och en kvinna bryta arm, att kvinnan vinner och att mannen några dagar senare gnäller på kvinnors oförmåga att tänka klart. ”Det är ni som har styrkan och vi män som har hjärnan”. Jag gillar det. Jag gillar Goblin också, gruppen som gjort musiken och som Dario Argento arbetat ihop med även i tex Suspiria. Jag gillar stämningen. Jag gillar det blodröda blodet som aldrig är blodrött som på riktigt, jag gillar gummi-kroppsdelarna som hackas, mosas och skärs sönder. Jag gillar rätt mycket med den här filmen men den är ingen Suspiria för mig. Suspiria för mig är ett mästerverk, det är inte Deep Red.
Profondo rosso. Fin titel förresten.
Sofia har också skrivit om filmen (och utan att spoila recensionen – she loved it!). Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.
Profondo rosso. En titel som skulle kunna funka lika bra på Suspiria… Jag har inga större problem att förstå och acceptera att du tycker bättre om Suspiria, det är det ganska många som gör (upplever jag). Återigen en undestrykande skillnad mellan oss? Du fångas lättare av stämmning och jag av historia? Men åh, scenen på torget mellan David Hemmings och Gabriele Lavia… Så snygg!
Tack för pingen förstås 😀
Sofia:
Jag tycker i många och mycket att det här var en härlig film och jag är glad att jag äntligen fick tummen ur och såg den. Men jag har svårt att se att någon Argentofilm kan bräcka Suspiria i mina ögon. 🙂
Har den på listan hos Cinesterna mycket film som väntar på sin tur men när jag är på Giallohumör ligger den först i kön