DELIVERY MAN

Det finns dom som känner sig mer än nöjda med ett. Det finns dom som tycker att två är en ynnest, att tre superkul, fyra kanske lite jobbigt men ändå härligt och har man fler än sju, åtta eller nio kan man få sina femton minuter i rampljuset i nåt TV-program på TV4 för annorlunda familjer.

David (Vince Vaughn) har 533 (!!) biologiska barn, resultatet av ett ihärdigt spermadonerande under en period i sin ungdom och nu har konfidentiella papper läckt ut med spermadonatorns alias och 142 (plus minus någon, kanske minns jag fel) unga vuxna stämmer företaget för att få reda på deras riktiga pappas identitet.

Manuset till Delivery man är svindumt men trailern var ganska charmig så min Vince Vaughn-aversion till trots ville jag ge filmen en chans. Det finns vissa delar av filmen som är charmiga och framförallt är själva kärnan av filmen härligt snäll men det hjälper inte riktigt när huvudrollsinnehavaren är en av dom kallaste manliga skådespelare som världen någonsin skådat.

Vince Vaughn kan säga hur gulliga saker som helst, han kan agera hur empatiskt som helst, han kan låtsas vara ”schyssta snubben” i hur många filmer som helst men jag köper det inte. Hans ögon är helt döda. Han bara pratar, han visar ingenting. Det är nästan så jag undrar om den är nån hemma över huvud taget där bakom hornhinnan, om hans rollprestation som Norman Bates i remaken av Psycho kanske var precis mitt i prick. Vince Vaugns totala motsats vad gäller utstrålning har en biroll i den här filmen – Chris Pratt. Han lättar upp kan man säga.

Om jag bortser från Mr Vaughn så är filmen tittbar. Den är ingenting jag somnar av, den gör mig inte illamående men den är riktigt jävla fläpp.