Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11.
Min text om filmen hade kunnat sluta där. Min hjärna tycker liksom att det räcker. Det är ju exakt vad filmen handlar om och ska inte en recension beskriva kärnan av en film kort, koncist och käckt? Så. Räcker det?
Inte?
Nähä.
Vad synd.
Jag kan nämligen inte förklara filmen smartare än så. Jag försöker googla mig runt bland andra recensioner för att få inspiration. Kommer in på Sydsvenskan, läser och skakar på huvudet. Vad står det? Jag fattar inte.
”Romansen använder sig av skådespelarnas ikoniska status som popkändisar – Ahmeds bakgrund som hiphopartisten Riz MC och Hudsons som Hollywoodbrat. I romanen utvecklas Ericas inåtvända fantasivärld till psykos, medan Nair i en utsökt ironi över västvärldens kulturklimat utvecklar den till ett rasistiskt konstprojekt i tiden.”
”Den nya vågen av etniskt hat talar om kultur i stället för hudfärg men ekvationen är densamma: Khan är kulturellt förutbestämd till fundamentalist, och alla försök att bemöta anklagelserna ses med än mer misstänksamhet eftersom han då är smygfundamentalist. Logiken känns igen från antisemitismens historia.”
”Styrkan i ”Den ovillige fundamentalisten” ligger i de sammansatta och allt annat än behagsjuka rollporträtten av människor som historiens fångar i en värld som gjorts svartvit av krigstrummornas propaganda om gott mot ont, civilisation mot barbari, vi mot dem. En värld där människor förminskas till stereotyper av den Den Enda Vägens fundamentalism, som berövar oss rätten till oss själva och våra livsval.”
Fan vad jag avskyr filmrecensioner som kräver ett utsövt intellekt och en balja starkt bryggkaffe för att man ska förstå vad skribenten menar. Sydsvenskans Michael Tapper tappar bort mig helt här. Jag tycker inte min första mening är så tokig längre. Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11. Du fattar vad jag menar, både före och efter du sett filmen.
Ah! Dessa proffsrecensenter. Så pretto. Så självbelåtna. Så, jag skiter i vad de skriver. Sluta läs dem! 🙂
Henke:
Det händer så väldigt sällan att jag läser papperstidningarnas recensioner men varje gång jag gör det så påminns jag om varför jag inte läser dom så ofta 😉
Börja samla citat för nästa seminarium om filmkritikens vara eller icke vara?
Sofia:
Absolut! Går att hitta mååååånga 🙂
Haha skönt att det inte bara är jag som har svårt att hänga med.
Kände mig lite halvtrög 😉
Linn:
Hahaha, ja det är lätt att göra det. Jag läste texten flera gånger och bara ”whaaaaat” varför fattar jag inte? När det känns enklare och roligare att läsa Dags att deklarera-broschyren än en filmrecension då är det nånting lite knas.
Lite intellektuellt överarbetad, visst. Men jag funderar över annat:
Ovillig eller ofrivillig? Titeln säger det första, men vad jag läser om filmen så borde titeln vara det andra. Man kan ju faktiskt vara frivillig fast ovillig, inte sant?
David:
Intressant tanke. Hmmmm. Visst kan man vara frivillig och ovillig. Ofrivillig och villig, funkar det också? Inte lika bra väl? 😉
Det låter som att man på svenska krånglat till det lite. originaltiteln är ju The Reluctant Fundamentalist, vilket jag snarare skulle översätta som Den tveksamme fundamentalisten.
Sofia:
Och tveksam är ett betydligt bättre ord i sammanhanget än ovillig.
Din recension var allt annat än behagsjuk
Johan:
Tack. Tror jag.