Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. ”Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla ”måsten”. En sorg över att bli förminskad till ”en i mängden”?
Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.
Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.
Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne. ”Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.
Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.
Åh, en gammal klassiker. Minns den som mycket bra och det verkar ju hålla. Det är häftigt att Gong Li fortfarande håller som skådis, för min del känns det som jag inte riktigt kunde uppskatta henne till hennes fulla värde på 90-talet. Hon blev nästan bara ”den snygga”. Orättvist, men så är det ju ibland. Å andra sidan kan det ju vara så att jag generellt såg henne i filmer som var så välgjorda att hennes prestation inte blev remarkabel?
Sofia:
Här upplever jag inte henne som ”för snygg för sitt eget bästa”, jag ser bara hur BRA hon är. Men det är klart hon är snygg. Också. 😀