”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt” säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.
När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.
Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.
Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.
Du kanske skulle börja med en standardmall 1A för Svensk film. Effektivisera lite, liksom. Kanske göra en processkarta också när du ändå håller på…
Sofia:
Jag får nog fixa en sån. Som en blankett 🙂
Björn Granath klarade sig bra, tycker jag. Annars var alla standardingredienser där – kvinnor i skog, läskiga teckningar, flicka som vill fånga fjärilar och tokig gumma med rummet fullt av trasiga dockor som ska lagas. Och ungefär ingen pratade till punkt.
ason:
Jo, Björn Granath klarade sig, han spelade ju samma roll som han alltid gör.