Jag skrev en recension av den grekiska filmen Dogtooth när den gick upp på svenska biografer. Det är en film jag inte tycker så mycket om för att uttrycka mig aningens diplomatiskt.
Ibland är det så. Ibland tycker jag väldigt mycket – fast väldigt illa – om en film och då försöker jag uttrycka mina tankar i skrift om denna. Ibland tycker jag väldigt bra om en film och då försöker jag göra detsamma på det bästa sätt jag kan.
Jag tänker väldigt sällan på om mina åsikter är ”rätt” eller ”fel”. Jag tänker inte så ofta på om filmen jag nyss sett anses som ”finkultur” eller ”fulkultur” för som jag ser det är en film antingen bra eller dålig eller nyanser där emellan. Men ibland händer det att jag ser en film som liksom är gjord enbart för att verka svår och då händer det att jag blir irriterad, både på att jag oftast inte fattar filmen eller baktanken med den men också på att det anses fint att tycka om det svåra, det som inte passar in i kreti och pletis norm för god underhållning.
På bloggen ledmotivet.com har Steve skrivit ett mycket välformulerat inlägg med utgångspunkt från just min recension av Dogtooth. Han använder den som ett exempel på när hobbyfilmkritiker (och samhället i stort) ”rackar ner på kultur som inte talar till dem”. Eller som han skriver:
”Masskulturen kritiserar smalkulturen utifrån sina egna kriterier för att förstå film. Den är inte bred, alltså är den inte bra. Masskulturen kritiserar helt enkelt smalkulturen för att inte vara masskultur. Eller, den kritiserar smalkulturen för att vara smalkultur.”
Själv tycker jag att det är ett intressant resonemang men att det även bör gå åt andra hållet: bara för att många människor ibland gillar samma sak behöver det inte betyda att människorna är flugor och att saken i sig är skit.
Vad tycker du? Klicka här för att läsa inlägget Konsten att slå ifrån sig.
Hå hå och när jag skriver det betyder det att nu går jag igång – ORDENTLIGT! Jag har inte ens klickat vidare och läst Steves resonemang men ibland kan jag bli irriterad vi vänder på steken: smalkulturen kritiserar masskulturen för att den inte är tillräckligt smal. Jag gillar båda sorter men brukar irritera mig på de s.k ”proffstyckarna” då de har en tendens att se ned på andras smak. Visst man kan diskutera smak men smak är smak oavsett om det gäller böcker, film, mat eller serier. Inte bar att pulsen gick upp så här sent på kvällen jag kommer aldrag att somna nu 🙁
Anf. Dogtooth har jag inte sett den men den verkar vara riktigt intressant om jag skulle tycka att det är årets bästa film må så vara hänt jag kanske inte håller med dig om din recension då av filmen men börja tjoa om mass kontra smalkultur ”get a life”. Jag lär nog återkomma.
Såg förresten Hanna nyss det blir en combo om nga dagar.
filmitch:
🙂 Kunde du somna?
Jag tycker också att det går att diskutera smak men det är ju så väldigt subjektivt att det blir en omöjlighet att komma fram till nåt vettigt. Vad smakar en korv? Ge samma chorizo till tio personer och be dessa tio skriva ner en smakbeskrivning på papper och det kommer bli precis samma spridning på tyckandet som om det varit en film som skulle recenseras. Om jag tycker illa om korven är det då fel på korven, på mina smaklökar eller ratar jag helt enkelt all snabbmat?
Kul med Hanna-combon. Ser fram emot den.
Har läst både din text och den du länkar till. Min första tanke är att Steve bara försöker kokettera med sin ”goda” smak, men han får ändå fram några poänger. Däremot tycker jag det är helt fel att du ska få vara utställningsexemplar.
Främsta anledningen till att jag läser just din blogg är för att du är så oerhört skicklig på att förklara och beskriva dina känslor till alla möjliga filmer. Det är just det som skiljer dig, och samtliga bloggar jag följer, från de så kallade proffstyckarna. Jag läser nästan aldrig professionella recensioner, just därför att allt som oftast är det oklart vad recensenten faktiskt tycker. Testa att inte kolla hur många plus, getingar eller fyrar en viss film har fått och försök avgör genom texten istället..
Sen när det gäller smak så finns det ingen fin eller ful smak. För mig handlar allt om att väcka ett eget intresse och att bli berörd. Sen får det vara hur brett, smalt och ofint som helst. Kring det lägger jag inga värderingar.
Pladd:
Vad glad jag blir över det du skriver. Det är precis så jag hoppas att recensionerna läses, att dom engagerar och att du som läser förstår vad jag menar vad jag än tycker om filmen.
Det du skriver om betygen och proffsrecensenter har du helt rätt i, det har jag ofta tänkt på. Kanske beror det på bristen på utrymme, dom har oftast inte så många rader att breda ut sig på, vi med egna bloggar kan ju ordbajsa hur mycket vi vill.
var inne och läste Steves inlägg. Jag behöver inte ändra ngt på mitt förra inlägg men en och annan poäng hade han när det gäller landets kulturpolitik men i övrigt var han ute och cyklade. Vem är det som ska bedöma vad som är god smak? Hos mig är smak subjektiv. Att man sedan diskutera om tex en film är bra eller inte är en sak men att sätta sig över andra tyckare med att förkunna vad som är bra eller dåligt får mig att höra stöveltramp.
filmitch:
Jag tycker absolut att Steve har poänger med det han skriver och jag tar inte åt mig personligen av att han använder mig och min recension som exempel, jag tycker bara det är en intressant frågeställning det där med smal- kontra bredkultur och vad som anses vara fint och fult att tycka om.
Har läst lite både här och där….och tänker att den där Steve är en skitnödig jäkel. Som ens måste bemöda sig med att ta upp en sådan här grej.
Film är film och betyder olika grejer för olika människor.
Vem anser sig ha rätt att bestämma vad som är fint eller fult?
Som det sagts tidigare här i sammanhanget, att läsa proffsrecensenter eller andra officiella viktigpettrar är värdelöst när det gäller tex film.
De sanna och riktiga åsikterna fås alltid hos hobbytyckare, de som kan relatera till filmen och sin egen värld. De som inte behöver bry sig om att det de skriver är ”rätt” tyckt.
Fortsätt med dina mustiga recensioner!
Vi gillart!
Steffo:
Tack!
Jag kan inte skriva om film på något annat sätt än jag gör. Om det betyder är någon tycker jag är ointelligent/trög/obildad/inte hänger med i nyhetsflödet för att jag inte väver in Greklands inrikespolitik i min syn på en pretentiös film, ja, det bjuder jag på.
Dessutom kanske det är så att en mångfald av filmrecensenter har sin poäng, precis som det har med musik, kläder, film, bilar, mat, dryck, resmål och allting annat här i världen.
Hmmm, intressant diskussion (eller vad man nu ska kalla det).
Som alla ovanstående redan påpekat, Steve har absolut vissa poänger. Visst är det dumt och ibland lite slappt att såga en film enbart på grundval av att man ”inte förstår den” och visst finns det folk i vårt samhälle som sitter inne med mer kunskap om kultur på både djupet och bredden än gemene man.
Å andra sidan handlar ju just recensioner om en blandning av tyckande och fakta och det gäller inte bara ”hobbyfilmkritiken”. I många fall skruvar man gärna argument och resonemang lite extra bara för att få fram poängen (och det gäller i lika hög grad professionella skribenter). Nog skulle det bli aningens meningslöst om alla filmomdömen blev av typen ”det finns säkert något som tilltalar någon i X”. Däremot tycker jag nog att många ofta gör tappra försök att lyfta de kvaliteter som man kan notera även i de filmer som man själv kanske inte tycker så mycket om. I det avseendet läser Steve Fiffis Filmtajm lite som fan läser bibeln skulle jag vilja påstå.
I Manifestet berömmer sig Steve och Erik om att se _både_ Transformers och Sjunde inseglet, mig veterligt är det väldigt få hobbybloggar som åtminstone jag besökt som bara ser Transformers. Ofta förekommer en vild och rätt uppfriskande blandning.
Dessutom förstår jag inte riktigt (och har aldrig förstått) argumentet att man skulle behöva göra fakta och resonemang ”korkade” för att rikta dem till en större publik. Det säger mer om synen man har på allmänheten än på det egna fältet. Man kan behöva förenkla för att popularisera men det ska aldrig behöva vara samma sak som att fördumma.
Ser också att du fått klä skott för ytterligare ett inlägg där Erik ondgör sig över svepande formuleringar. Återigen vissa poänger i själva inlägget men ett orättvist exempel.
Sofia: svarar på detta när jag läst vad som skrivits i det nya inlägget . Hinner inte nu. Nu är det HARRY POTTER-TAJM! 🙂
Sofia:
Nu har jag läst Eriks inlägg ”Svenska för nybörjare”. Intressant läsning även om jag faktiskt inte riktigt förstår vad jag har med saken att göra 🙂
Jag kunde somna så småningom och har stillat mig en aning 😉 Jag har postat ett och annat inlägg på det andra forumet. Egentligen har vi haft dessa diskussioner tidigare på de olika bloggarna men i kanske lite mildare och skojfriskare ton; t.ex Remember the titans, Rocky IV och Salo utan att slå ned på ngn annans smak ( även om jag skitit i det blå skåpet vid både ett och två tillfällen 😉 ). Meningen med film och att läsa om film är väl att det ska vara roligt och förhoppningsvis konsumentupplysande, det är åtminstone därför jag harvar runt på olika bloggar och skriver på min egen. Med detta sätter jag punkt både här och i det andra forumet när det gäller den här diskussionen.
Jag ser ivarje fall fram mot fler roliga recensioner från ditt tangentbord fiffi oavsett om det rör sig om Tranformers eller svårbegripliga grekiska dramer 🙂
filmitch:
Jag har läst det du skrivit därborta och jag känner samma sak som du, jag sätter P för kommenterandet nu. Ids inte ”försvara mig” för något jag inte tycker jag är delaktig i. Vet inte hur jag hamnade i smeten alls förresten.
Nåja. Att diskutera film är kul och att göra det med glimten i ögat är för mig i alla fall en förutsättning för att fortsätta skriva. Det går att filmgnabbas och ha roligt under tiden, eller hur? :).
Får man gissa är det kanske något som denne Erik stört sig på länge och i din recension hittade han äntligen det citat han letat efter för att kunna dra igång. Som sagt, jag kan hålla med i sak — att man väldigt sällan skriker ”jag ska aldrig mer se amerikansk film” efter en sunkig amerikansk rulle jämfört med att dra alla armeniska filmer över en kam efter ett enda bottennapp. Å andra sidan upplever jag att det finns ganska många som i alla fall skriker ”jag ska aldrig mer se Hollywoodfilm” eller ”jag ska aldrig mer se amerikansk indie-film” efter ett eller två försök så visst skulle jag vilja påstå att fenomenet existerar även för det stora filmlandet i väst, bara mer nischat.