Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.
Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.
Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.
Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.
När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.
Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.
Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.
Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.
Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.
Här kan du se filmen direkt på Headweb.
Klart charmig och fantasifull rulle, fast ibland fick jag lite den där theme park ride-känslan. Som att de gjort filmen för att kidsen sedan ska tjata ihjäl sig för att få åka "köttbulletåget".
Sofia:
Jag är en sucker för theme parks! 😉
Den är juh så gullig! =)
movieshine:
Ja, den är ju det 😀
Jag tycker också themeparks är roliga, men jag föredrar att uppleva dem på plats och inte som teasers i filmer, typ Attack of the Clones i smältverket.
Sofia:
Det gör jag med, men varenda Hollywoodrulle går ju att tänka om till en berg-å-dal-bana eller ett TV-spel.
jag mår illa när jag åker karusell 🙁
filmitch:
Gör du? Vad synd! Tänk så mycket härliga åka-upp-å-ner-loopar du missar 😉
Japp jag står med trånade ögon var gång jag är på tivoli men tyvärr, däremot älskar atmosfären på tivolin etc så det är inte helt bortkastat 🙂
filmitch:
Så du är den som får hålla i väskorna, lotterivinsterna och duka upp matsäcken? 😉