Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.
Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.
När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.
Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.
Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.
Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.
Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.
Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!
Paradise Lost är i en klass för sig, men såg The Staircase för någon vecka sedan nu och där har du ytterligare ett mastigt projekt att gotta ner dig i om du är sugen på mer fucked-up-rättegångshistorier.
Den här filmatiseringen, mja – vill säga att den inte alls lockar, men det rycker lite i filmtarmen faktiskt.
Plox:
The Staircase var nåt alldeles extra! Jäklar alltså, timmarna försvann i ett huj!
Jag förstår att denna film lockar lite men det är nog bra att se den med låga-förväntningar-glasögonen på 😉