DIANA

Dom flesta vet var dom befann sig när dom nåddes av nyheten om Olof Palmes död. Detsamma gäller 9/11. För mig gäller det även morgonen den 31 augusti 1997 när jag för ovanlighetens skull fick sovmorgon och min dåvarande man gick upp med vår tre månader gamla dotter.

Det var inte många extra minuter jag fick sova innan han kom in i sovrummet igen. Prinsessan Diana är död, sa han och jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Dom pratar om det på TV nu. Hon är död.

Jag gick upp och jag började gråta. Satt framför TV:n och förstod ingenting. Det kändes bara så jäkla sorgligt och…onödigt. Precis samma känsla kände jag sex år senare när Anna Lindh dog och femton år senare när han, min dåvarande man, mina barns pappa dog. Ska det vara såhär? Var är rättvisan? Jävla jävla skitdöd! Människor som vill gott ska inte dö, inte sådär, inte för tidigt.

Prinsessan Dianas liv är ett kapitel för sig som nu blivit film. Naomi Watts porträtterar henne med ibland kuslig likhet. Huvudet på sned, den blyga och ledsna blicken, sättet att prata, den speciella frisyren. Hon gör det bra och hon är trovärdig vilket är en förutsättning för att en film som denna ska fungera alls. Naveen Andrews spelar Hasnat, läkaren som dejtade Lady Di under en period och som Diana ville dela sitt liv med. Honom var det tyst om i massmedia, den enda man kunde läsa om var Dodi Fayed som var med i bilen som kraschade i Pont de L’Alma-tunneln i centrala Paris där dom båda dog. Att Dodi och Diana hade ett förhållande kändes tämligen bombsäkert i den massmediala bevakningen men inte när man sett filmen, där var han snarare en dimridå, någon som Diana tog till för att göra Hasnat svartsjuk.

Filmen Diana är nåt så ovanligt som en biopic som inte berör det allra minsta. Det är en lättviktare, en flugviktare, en fjäderviktare i den här genren. Filmen fokuserar på Dianas sista två år i livet men jag hade velat se mer. Jag hade velat grotta ner mig, lära känna henne mer och bättre. Kan man få in hela Margaret Thatchers liv i en långfilm borde det gå med Dianas. Tycker jag.

Så filmen kan inte bli godkänd, nej, inte en chans. Det finns inte kvar så mycket som en torr brödkant i mitt medvetande efter att filmen är slut, inte en smula, ingenting. Den gled mig ur händerna som en manet som inte bränns. Det sevärda ligger i Naomi Watts skådespel men det är också allt.