Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.
Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.
Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.
Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.
Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.
Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.
Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.
Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.
Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.
Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.
Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.
Här finns filmen.
Livet är ju också fullt av val man ställs inför. Ärlighet! Det är viktigt. Och ska man se på film så måste man vara ärlig. Är livet viktigt eller rent av ointressant? Är livet ärligt? Vad lever man i för någonting? Är man ärlig eller ljuger man om allt? i min familj har jag som krav att vi alltid är ärliga, hur jobbigt det än är, hur ont det än gör och hur svårt det än må vara. Man ska vara ärlig.
Film kan vara så olika. Man ser skillnaden mellan sant och falskt direkt och därför måste man välja vad man själv vill leva efter ganska snabbt.
Hur väljer du? Ärligt eller ska det vara lögner? Det här är en blogg så vad vet jag om allt du skriver? Vad är sant? vad är falskt? Bara undrar!!!
Låter som ett jättebra initiativ och en lovvärd intention. Sedan är det kanske inte så man vill spendera en lördagskväll… Men förhoppningsvis blir det något bra av det i slutänden och ett tecken på att filmen ÄR jäkligt stark.
Anonym:
Det här är en filmblogg. Den handlar om film.
Sofia:
Som tur var såg vi den en tisdagkväll 😉
Du har kanske gett dina barn en upplevelse de aldrig glömmer och som de för alltid kommer fundera på. Stora ord, men av din text att döma tror jag att det kan vara så och det är isåfall positivt. Barn klarar definitivt svåra teman, även inom film. Jag glömmer aldrig en filmdiskussion jag hörde på radion en gång när jag var ute och körde. En person pratade om en film som den väl tyckte var rätt bra, bortsett från att det inte slutade lyckligt, för "man vill ju att det ska sluta lyckligt". Jag höll på att köra av vägen av ilska…
Roligt att du gillade filmen, och en mkt bra skriven berättelse/recension om en tisdagskväll i upprörelsens men samtidigt insiktens tecken.
BRC: Det kan vara farligt att lyssna på radio när man kör bil man vet aldrig vilka stollar som tar plats i etern, även jag har varit nära diket ett flertal ggr.
BlueRoseCase:
Jag tror du kan ha rätt. Det här kan vara en av filmupplevelserna som dom kommer prata om som vuxna. Jag hoppas bara att dom kommer minnas det som något dom lärde sig någonting bra av, inte som något som måste ältas liggande på en divan hos en psykolog 😉
Och du, jag förstår att du höll på att köra av vägen. Vilken URBOTA DUM kommentar!
filmitch:
Tack! 🙂
Visst var det en jobbigt kväll men samtidigt blir jag så jäkla glad åt att film kan ha den funktionen, att den når in, att den rör om och att den sätter igång funderingar. Det är film när det är som allra bäst.
Väldigt bra text det här och det väcker ju mycket tankar kring barn och film. Intressant att fundera på hur mycket man som barn kan ta till sig av en sån här film och hur mycket som går över huvudet. Jag har inte sett den så jag vet inte men nu känner jag att jag väldigt gärna vill.
Babilooba:
Ja, det är inte lätt att veta var gränsen går. Det ett barn ser och tar åt sig massor av kanske ett annat barn i samma ålder inte fattar alls.
Och så glömde jag ju _igen_ att tacka för hänvisningen — jag suger verkligen på det där 🙁 Så lite försenat: tack.
Sofia:
Det behöver du inte tacka för 🙂