Jag förstår att produktionsbolagen totar ihop världens roligaste män i en och samma film. Jag förstår verkligen det.
Paul Rudd och Steve Carell som leading men, Jemaine Clement från Flight of the conchords, Little Britains David Walliams och Zach Galifianakis i tongivande biroller och Stephanie Szostak som den enormt vackra kvinnan som inte bara är skitsnygg utan även precis så lagom okänd att hon inte tar bort fokus från grabbsen.
Det som inte får glömmas bort i sammanhanget är att även dom roligaste komikerna behöver manus -och skämt – roliga skämt förslagsvis för att fungera. Dinner for Schmucks är en komedi där det är rätt långt mellan skratten och inte ens skratten är särskilt hjärtliga. Jag har svårt att skratta åt snälla ensamma människor med underliga hobbys. Jag har samma problem med Jim Carreys karaktär i Cable guy, skrattet fastnar liksom i halsen.
Barry (Steve Carell) gör helt fantastiska dockor av döda möss. Han konserverar dom, syr kläder, han tillverkar möbler, han sätter dom i sammanhang, målar av dom, fixar och donar. Helt fantastiskt häftiga grejer (tycker jag) men självklart ses han som värsta knäppisen och blir således den man som Tim (Paul Rudd) bjuder in till kora-värsta-knasbolle-middagen som högste chefen på kontoret anordnar varje år och som sen ligger till grunden för eventuell befordran. Den som bjuder med sig det största wackot som höjdarna i Armani kan håna bäst han vinner. Typ.
Jag trodde att filmen skulle handla om just denna middag dels på grund av titeln, dels på grund av det trailern visade upp. Trailern ljög. Själva middagen är en procentuell väldigt liten del av filmen och för mig kändes det lite…konstigt.
Men vem är jag att dissa två av världens härligaste män? Okej, dom har inte det bästa av manus och kanske inte dom bästa av dagar men det var ändå lite myspysigt att se dom tillsammans och jag hade inte tråkigt även om jag hade mindre kul än jag förväntade mig. Så frågan är om det var mina förväntningar som var för höga eller om det var filmen som var för dålig?
Jag gillar Carell och hans råttor men filmen var sisådär men jag skrattade till några gånger.
Svår balansgång, det där. Gick bra i Cable Guy (tycker jag, då), mindre bra i Punch Drunk Love. Men tack för hinten om händelsefokus, jag hade också förklarligt nog fått för mig att i princip hela filmen skulle handla om denna middag.
filmitch:
Japp. Sisådär. Precis.
Sofia:
Punch Drunk Love är en film jag ska skriva recension om någon gång när mina aggressioner flödar över och jag är i desperat behov av en päronboll 😉
PDL vill jag minnas var en märklig upplevelse tyckte den var ganska bra på ett knepigt sätt – men jag tror vi haft denna diskussion tidigare Deja – Vu?
filmitch:
Det har vi haft och det är nog inte sista gången heller ;D