DÖD SNÖ

Död snö kan lätt ses som en homage till den norsksvenska thrillerserien Röd snö som gick på TV 1985 (med Thomas von Brömssen i huvudrollen) – i alla fall om man enbart syftar på titeln. Förutom inblandningen av nazister så har filmerna inte mycket mer gemensamt än så.

Död snö utspelar sig i norska fjällen. Fyra killar och tre tjejer ska fira påsklovet i en stuga långt uppe i ingenting. Det dom inte vet är att nazister blev dödade i området av arga norrmän som gemensamt tog död på dom nån gång på 40-talet och att ondskan är påtaglig. Ondskan i detta fall symboliseras av tyska zombienazister.

Som skräckfilm är Död snö rätt standard. Ungdomar i grupp, sexuella undertoner, tajta tröjor, myspys och skratt som vänds till gråt, död och tandagnisslan. Som splatterfilm är den också rätt standard. Förkärleken för vad man kan använda tarmar till är kanske aningens starkare än ”normalt”, annars är det inget nytt under solen.

Grafiskt är det en höjdare att placera grå-svart-röda blodiga soldater i snövita vidder. Det är riktigt snyggt. Det filmen faller på är att den aldrig blir riktigt spännande.

Trots allt blod, klegg, slafs och klafs så är den allra äckligaste
scenen när en av killarna sitter och bajsar på utedasset, torkar sig i rumpan med papper och högerhanden och sekunden efteråt, strax innan han i princip blir våldtagen av en av tjejerna som lätt kastar av sig tröjan i 15 minus, får högra handens fingrar avslickade av samma tjej. Då vände det sig i min mage, för första och enda gången.

Död snö är inte en dålig film. Den är faktiskt småkul bitvis och kreativ i sitt tänk så även om det är en film som försvinner ur medvetandet i princip samtidigt som eftertexterna rullar så är det 90 rätt underhållande minuter.