Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.
Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!
Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.
Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.
Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.
För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.
Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.
Filmen har biopremiär på fredag.
Haha, det var inte nådigt… Storymässigt verkar de också ha sneglat på Virgin suicides?
Sofia:
Ja. Hahaha. Det har var nåt utöver det vanliga. 😉
Sofia igen:
Glömde din fråga om Virgin suicides. Jag tror inte det sneglats alls på den filmen men jag vet inte, jag är helt ärligt inte säker på nånting som har med den här knasbollefilmen alls att göra. 😉
Wow, jag läser inte din revy förrän jag sett denna film själv. Jag ser dock att du gav den en etta. Killarna i Filmspotting har pratat mycket varmt om filmen och jag kommer se den snart, snart. Revy kommer därefter.
Haha, underbar text! 😀 Speciellt eftersom jag då och då kommer på mig själv med att i alla fall mentalt intellektuellklia mig på hakan.
Den här måste jag definitivt se och förklara för världen. 😉
Och även The Tree of Life.
Henke:
Jag säger….ha så kul och lycka till 😉
Jojjenito:
Ser fram emot att du ser film(-erna) OCH att du förstår dom in i minsta detalj OCH att du tar dig tid att skriva ihop en utförlig beskrivning av exakt VAD jag missade när jag inte fick ihop detta kvasiintellektuella mumbojumbo.
Väntar med spänning. 🙂
Attenberg är också en grekisk film, den vill jag se.
Micke:
Jag känner mig rätt utpumpad efter den här upplevelsen så det dröjer nog innan jag ser en grekisk film igen. Tyvärr.
Den här känns i alla fall mer intressant än tree of life men att den dyker upp i Karlstad… dream on.
filmitch:
Stackars dig. Eller inte 😉
5/5 i DN. Oväntat… NOT. 😉
Hahaha! Inte direkt!
Som du märkte av min recension kan jag tyvärr inte hålla med dig om din tolkning. Anderson och Lynch kanske är några nivåer över Lanthimos men ingen av Hanekes becksvarta, fatalistiska filmer har fascinerat mig på samma sätt som Dogtooth.
B:
Jag är stum av förundran, att det ens GÅR att tycka så olika om en film som du och jag gör. Samtidigt är det ju häftigt!
Giorgos Lanthimos borde vara jätteglad att han nått fram med sitt budskap till dig. 🙂
Hej, hej. Ville bara meddela att efter att ha läst den här texten så skrev jag en text kallad ”Konsten att slå ifrån sig” på min blogg: http://ledmotivet.com/2011/07/10/konsten-att-sla-ifran-sig/
Steve:
Hej! Läste din intressanta text och skrev en lååång kommentar 😉
Jag har börjat äta mig bakåt i ditt arkiv lite smått och kika på vad du tyckte om andra filmer jag sett. Ibland tycker vi rätt lika, ibland är vi av totalt motsatt uppfattning. Ohc det är det som är så himla kul med att skriva om film! Motsättningarna. Jag tyckte att ditt lustmord var roligt, även om jag tyckte precis tvärtom. Det är en av de bästa filmer jag sett i år och toppade min 10-bästa-filmerna-jag-sett-i-sommar-lista.
Jag har inte skrivit en regelrätt recension, men så har sammanfattade jag den på min lista. Kanske kan det förklara varför jag kände mig så berörd av den.
Creepy and fascinating about a family living in complete isolation from the world. The film opens for different interpretations. Some say it’s about the politics of Greece. I watched it more from a personal, psychological level. If the parents put up arbitrary, artifical limits, don’t we do the same to ourselves? We believe whatever false idea of fear and defeat that comes into our minds rather than challenging them. Our barriers are just as imaginary as the walls surrounding the garden in Dogtooth. But again: I suppose you could also watch it just like a sort of horror movie. In any case, it resembled to nothing I’ve seen before.
För mig handlade det alltså om imaginära gränser. Även om vi inte lever i extremförhållanden som familjen så sätter vi upp dem för oss själva.
En annan grekisk film som också anses ”fin”, Attenberg, gick mig däremot fullständigt förbi. Jag köper inte allt som är konstigt. Bara endel, som klickar för mig. Som den här gjorde.
Jessica:
Vad kul att höra att du klickar dig runt bland lite äldre recensioner 🙂
Dogtooth är ju en film som delat upp oss bloggande filmtittare en hel del och jag tror att dom flesta verkar tycka som du om den. Men jag förstod ingenting, den gav mig noll, den var bara knepig liksom. Så kan det bli ibland om om det beror på tyck&smak eller dagsform vet jag inte.
Däremot tycker jag som du att såna filmer är extremt spännande just för att dom virvlar upp känslor och tankar av alla de slag och alla behöver ju inte tycka lika. Det finns inte en film i världen som passar alla 🙂
Det är alltid roligare när man i alla fall känner nånting väldigt starkt. Sågningar och hyllningar är roligare att skriva än mittemellanrecensioner. Skrev just en mittemellanrecension om Apflickorna, som 99 procent av kritikerkåren verkar älska. Det hade varit roligare att såga den, men det hade känts lite orättvis.
Jessica:
Så sant som det är sagt! Det är mycket roligare både att skriva och läsa en riktig toksågning eller en suverän hyllning än alla dessa medelmåttiga texter som ändå måste skrivas för tänk så tråkigt det vore om ALLA filmer var en 1:a eller en 5:a.
Läste din recension om Apflickorna. Bra skrivet. Jag har inte sett den än men jag förundras över dessa otroligt höga betyg i alla stora medier. Jag blir nyfiken på VARFÖR och när jag läser din text blir jag ännu mer fundersam. Det känns – återigen – som en film som man ”ska” gilla.
Dogtooth (2009) gillade jag inte heller, men samtidigt är den annorlunda och det gör alltid att den delar tittarna i två läger. Det fanns ändå något av intresse som gör att man inte glömmer filmen i första taget. Men att den blev Oscarsnominerad var att ta i.
Movies-Noir:
Läste din recension och du känns i alla fall aningens mer nyanserad i din kritik än jag gjorde. För mig blev det bara larv, hela filmen igenom. Att den blev Oscarsnominerad tycker jag är ett skämt även om jag förstår logiskt varför. Den blev ju/är ju en snackis, även om just du och jag inte hyllar den 😉